Det är lätt att raljera över det: att människor är mer självcentrerade nu. Men forskaren Sofia Pulls ger en annan förklaring till SVT: att skrivande ses som en mer produktiv syssla. Det är något av det sorgligaste jag har hört.

Ja, att skriva är att producera. Man skapar, något rör på sig, det är en skön känsla. Ungefär likadant resonerar jag när jag cyklar i stället för att åka buss: nu är det jag som avgör farten, som har kontroll. Jag är hela tiden i rörelse.

Men det är deppigt att se på läsning som att vara fast i trafiken: som en tidstjuv, något passivt. Jag kan förstås känna igen mig i produktivitetshetsen – samtiden handlar ju mycket om att vara så effektiv som möjligt – men det är alarmerande att vi se så här på läsning. 

Att läsa är att lägga pussel, att forma sin världsbild.

Den minskade läsningen har fått Förläggareföreningen att uppmana regeringen att agera. På DN Debatt (26/9) föreslår de bland annat ökad budget till folkbiblioteken och bokcheckar till ungdomar. Förslagen är bra, för precis som föreningen konstaterar är minskad läsning – förlåt den uttjatade meningen – ett hot mot demokratin.

Att läsa är att lägga pussel, att forma sin världsbild. Varje bok jag läser adderar något till min kunskapsbank, mitt sätt att se världen, eller så får den mig att känna något. Har man tur gör en bok allt det där.

Det kan verka passivt att ligga på soffan och läsa. Men frågan är om det finns något mer produktivt – eller ett bättre sätt att ta del av världen, av dess människor och tankar – än att träda in i en bok.