Som det ser ut nu är betydelsen att alla – eller åtminstone sverigedemokrater – ska få säga vad de vill, oavsett sanningshalt, alldeles oemotsagt, i tv och radio. Den verkliga innebörden är en annan.

Principen om opartiskhet vilar i huvudsak på tre ben:

• Att den som blir klart utpekad och kritiserad ska få möjlighet att bemöta kritiken. 
• Att kontroversiella ämnen eller händelser inte behandlas på ett ensidigt sätt.
• Att representanter för programföretaget inte får ta ställning i kontroversiella frågor. 

Den förstnämnda uppfylls i princip alltid när det gäller SD-kritik, men inte lika ofta när SD är på krigsstigen. Till exempel fick SD:s Tobias Andersson okommenterat kalla Dagens ETC för en “vänsterextrem” tidning i SVT och på senare tid har Kalla fakta smutskastats hejvilt utan att få försvara sig.

Ensidig belysning av brännande ämnen är numera närmast tradition i public service. Trollfabriker diskuteras utan vänsterröster, SD talar osanning om första maj utan att rättas, och så vidare.

Att public service-representanter är neutrala i kontroversiella frågor är ett rimligt krav, men vem avgör vad som är kontroversiellt? 

Högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell hävdar till exempel att SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerströms rapportering, och hela kanalens klimatbevakning, är förkastlig eftersom SVT är medlem i “vänsterextrema” journalistnätverket Covering climate now.

Att förmedla en opartisk bild innebär inte att SVT måste låta politiker säga precis vad de vill, helt utan faktagranskning eller kritiska röster. Men SD har kidnappat begreppet och lyckats få public service att gå bakåt i utvecklingen: till passiva observatörer. 

Har vi glömt att det är skillnad på opartiskhet och passivitet?

I fjol släppte SVT en dokumentär om SD:s senaste anhalt i kulturkriget: klimatet. I dokumentären strösslar partiet med felaktiga uppgifter. 

SVT, i sin ängsliga jakt på opartiskhet med SD-mått, säger ingenting: de förmedlar budskapen som sanningar. Det är inte att vara opartisk. Det är att vara partisk med SD, med klimatförnekelse. 

Även SR trampar snett när de i ett avsnitt av Medierna benämner NMR-kopplade profilen Christian Petersson som ”aktivist”, den högerextrema hemsidan Exakt24 som “sajt” och Peterssons Förtalsombudsmannen, som ägnar sig åt häxjakt på vänsterpersoner, som ”projekt”. 

Hyfsat viktiga adjektiv råkade visst falla bort. 

Public service är en given måltavla för SD – att fascistiska ledare ger sig på medierna är det äldsta tricket i den auktoritära handboken. Men redan innan public service-utredningen presenterats hade SVT:s och SR:s anpassning påbörjats.

Tystnaden när uppenbara lögner presenteras är ingen småsak. SVT borde vara stadigare än någonsin, men uppvisar en motståndskraft i nivå med salta pinnar i ösregn. Några droppar till och motståndet spolas bort helt.

I Jimmie Åkessons svar på Kalla faktas trollfabriksgranskning – en fullskalig attack mot media – förvandlades han slutligen till Donald Trump, som länge pratat om att “systemet är riggat”. 

Häromveckan använde SD:s Josef Fransson begreppet “ljugmedia” om Sveriges samlade medier (förutom propagandakanalen Riks).

Tyskans ”lügenpresse”, Trumps ”fake news”, SD:s ”ljugmedia” – de ger alla uttryck för den mediefientlighet som fascistiska ledare är ökända för. 

Frågan är om det hade betraktats som ”opartiskt” att berätta det i ett public service-inslag, om orden skulle uttalas i det sammanhanget. Sorgligt nog vet vi nog allihop vad svaret är.