Annie Croona: Det är inte neutralt att tyst betrakta en avrättning

Det är inte en engångshändelse, det är en del av ett mönster. På något annat sätt går knappast att beskriva Israels agerande, eller jo, man måste förstås lägga till adjektiv. 

Beteendet är hjärtlöst, den israeliska regeringens handlingar är folkrättsvidriga.

När rapporterna om den dödade vårdpersonalen i Gaza kom – 15 personer hade avrättats – hävdade Israel, som alltid, att det var ett misstag. De påstod att personalens fordon saknade märkning, rörde sig utan sirener och blåljus.

Men det fanns videomaterial. I detta framgår att bilarna lyste lika klart som Israel ljuger. 

Dödandet var inget misstag. Det var avsiktligt och det var barbariskt.

Man vågar inte tala klarspråk, rikta udden åt förövarens håll.

Jag väntar och väntar på att Sveriges regering ska uttrycka sin vrede, sin sorg. Men orden är vaga, uttalandena allmänna.

Vi har sett det förut, som när högerextrema orkestrerar attacker: ”Det är alltid dåligt med våld”. Man vågar inte tala klarspråk, rikta udden åt förövarens håll.

Ord är inte allt, förstås. Handling och symboler väger också in, ofta tyngre. Så vad säger regeringen med sina handlingar och symboler? 

Maria Malmer Stenergard (M) var nyligen på besök i Israel. Hon bar en pin med det gula bandet, en symbol som visar stöd för Hamas gisslan, men också för Israel: för dess regering och dess militär. 

Jag vet inte hur många klipp jag sett på döda barn, eller döda barnkroppar, för de är så trasiga, det går knappt ta in att de nyss var levande individer.

Malmer Stenergards reaktion på dödandet är trots allt inte vagt. Hon åkte till Israel, poserade och log. Hon åkte hem, sa inget om dödandet. 

Det är extremt. Det är ondskefullt. Det är oförlåtligt.