För några år sedan användes det i princip bara av Greta Thunberg och Fridays for Future, men nu verkar principen ha anammas av politiken, från vänster till höger. Eller?

I ord: ja. I handling: nej.

De flesta politiker är strateger: programmerade för att säga det väljarna vill höra. Siktet är inställt på nästa val, inte en dräglig framtid.

Och nu verkar de ha insett att begreppet rättvis klimatomställning går att vinna poänger – kanske röster – på, utan att det kostar någonting. (Förutom planetens och mänsklighetens överlevnad då.)

Politiken som presenteras har nämligen ytterst lite med rättvisa att göra. Begreppet används snarare som svepskäl för att skruva ner klimatambitionerna.

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) pratar om rättvisa när hon motiverar sänkt bensinskatt och reduktionsplikt. Det är orättvist att bilberoende människor ska ha dyra drivmedelskostnader. 

(Den allt dyrare kollektivtrafiken benämns dock inte som orättvis.)

Moderaterna proklamerade nyligen att växter och djur inte ska sättas före människans behov, ett synsätt som är så felaktigt – och farligt – att jag har svårt att bemöta det. Men om jag ska göra ett försök:

Människan är ingenting utan växter och djur. Jordens resurser är allas, men vi tror oss ha ensamrätt om dem och den åskådningen kommer att ha ihjäl oss allihop: skalbaggar, smultronplantor och statsministrar. 

Också på andra sidan politiken är missuppfattningen total, eller – mörka tanke – så har den sluga strategin kring klimaträttvisa fått fäste även i det röda lägret.

Socialdemokraterna har aldrig varit ledande i klimatfrågan, men lyckades ändå göra mig besviken den senaste tiden, bland annat genom att skylla sina misslyckanden på Miljöpartiet. 

Vänsterpartiet har skiftat retorik till att fokusera mer på industrin och jobben än på till exempel konsumtion och resor. Klädkod: bygghjälm. Budskap: Vanligt folk ska inte ställa om. Och precis som S pratar man om MP-politik som “jobbiga uppoffringar”, vilket man alltså inte ska behöva stå ut med för att rädda planeten.

(Enligt en analys av Researchers desk har vi förresten 41 procents chans att klara 1,5-gradersmålet om resten av världen agerar i enlighet med MP:s politik – och det är det bästa scenariot. Vi har inte sett jobbiga uppoffringar.)

Inget av det här är klimaträttvisa. 

Klimaträttvisa innebär att de med störst påverkan på klimatet bidrar mest – och att de med sämst villkor inte ska ta mest stryk eller dra hela lasset själva.

Men i Sverige är det ungefär så det sett ut de senaste tre decennierna. Mellan 1990 och 2019 var det den fattigaste halvan av landets befolkning som minskade sina utsläpp mest. 

Samtidigt släpper den rikaste procenten av svenskarna ut tio gånger mer än den fattigaste halvan av befolkningen. De rikastes utsläppsnivå är 40 gånger högre än vad 1,5-gradersmålet tillåter.

Det man dessutom missar i den svenska debatten är att klimatkrisen är global och att Sverige är ett av de rikaste länderna på världskartan. Rent krasst: “vanligt folk” i Sverige – vilka det nu är – släpper ut betydligt mer än människor i fattigare länder. 

Självklart ska rättviseaspekten appliceras även på det nationella planet. Men då borde resonemangen om klimaträttvisa ackompanjeras av förslag som riktar in sig på att minska utsläppen från de som är värst i klassen.

Höj skatten för de rikaste, sänk priserna i kollektivtrafiken, förbjud privatflygplan,  sluta subventionera höginkomsttagares lyxrenoveringar och innerstadsbors bilresor, till exempel. 

Först då kan politikerna prata om klimaträttvisa utan att vara sluga populister.