Detta väcker regelbundet frågor om varför utvecklingen ser ut som den gör. Som Elsa Kugelberg kärnfullt sammanfattar i DN (21/8) vill många debattörer finna förklaringar till de låga födelsetalen i individualism, själviskhet eller någon form av lathet hos 90-talisterna. 

Men faktum är att barnafödandet historiskt hängt ihop med nedgångar i ekonomin.

Den som vänder sig till SCB kan läsa om hur ett BNP på nedåtgående under det tidiga 1990-talet märktes i ett minskat barnafödande, och hur det historiskt sett funnits kopplingar mellan färre nyfödda, ökad arbetslöshet och lågkonjunktur. 

Detta räcker dock inte för att förstå sambanden. ”En annan förklaring kan vara framtidsoro inom andra områden, som miljön och bostadsmarknaden, vilket kan leda till att man skjuter upp beslutet att skaffa barn eller bestämmer sig för att få färre barn”, går det att läsa redan 2020 i en artikel från SCB.

Frågan varför fler inte vill ha barn, eller varför de som skaffar barn inte vill ha flera, kan alltså kopplas till både bostadsmarknaden och klimatfrågan.

Är det då så konstigt att födelsetalen är fortsatt låga efter en lång period av höga räntor, och när hyresvärdarna gått in i 2024 års förhandlingar med krav på så mycket som 17 procent i höjd hyra? Att ett första barn, eller ytterligare ett att ta hand om, inte ryms i livet när hushållens ekonomiska marginaler minskar?

När det nu i veckan stod klart att räntan sänks kommer snabbt hurrarop om hur hushållen får mer att röra sig med. Mer pengar i plånboken heter det, när SBAB spår att den med bolån på två miljoner kronor kan se fram emot 960 kronor mindre i månadskostnad i början av nästa år.

Samtidigt visar en rapport från Hyresgästföreningen att hushåll i hyresrätt i genomsnitt lägger 27 procent av sin disponibla inkomst på boende, medan siffran för de i bostadsrätt bara ligger på 19 procent. De i bostadsrätt ser nu dessutom ljuset i räntetunneln – men för landets hyresgäster kommer det ekonomiska trycket knappast lätta.

För den pessimistiske kan bostadskrisen tyckas svår att få bukt med de kommande åren. Den andra faktorn som läggs fram som ett orosmoln så stort att folk avvaktar med att skaffa barn är klimatet. Även på den punkten ser det mörkt ut vid horisonten. 

Kanske ligger hoppet i den generation som nu är unga. Dagens 15–24-åringar är nämligen, enligt Ungdomsbarometern, mindre stressade över klimatet än samma åldersgrupp var för sex år sedan.

Självklart handlar det inte om att situationen blivit särskilt mycket bättre, utan snarare om att frågor som rör bland annat privatekonomi och utseende idag är större stressfaktorer. 

Då hamnar vi helt plötsligt i en situation som borde få konservativa debattörer, som pekar ut individualismen som problemet, att klia sig i huvudet. För om unga fortsätter att vara individfokuserade nog att förtränga den stundande klimatkatastrofen, borde väl invidualismen också bidra till större vilja att skaffa barn? 

Ändå finns det inget som tyder på att dagens unga kommer att agera annorlunda än sina föregångare vad gäller barnafödandet. Ekonomi och framtidshopp kommer säkerligen att spela roll även här.

Allt pekar på att det som behövs för att födelsetalen ska sluta minska är en bättre ekonomisk situation, men också en rimligare bostadsmarknad – så att barnen som föds har någonstans att bo.