Sverige har gått från ett samhälle som närmade sig full sysselsättning för femtio år sen, till ett samhälle där över en miljon människor drabbas av olika grader av arbetslöshet.

Siffran är enorm, men den är enkel att ta fram. När vi uppdaterar siffror till Ekonomihandboken och tittar på tredje kvartalet 2023 så är det offentliga siffror från SCB, tillgängliga för alla, som berättar följande:

Antalet arbetslösa är 418 000. Antalet latent arbetslösa är 261 000 och antalet undersysselsatta är 345 000. Det här betyder att en miljon svenskar inte får jobba fullt ut fast de vill.

Det är nog ett av de största politiska misslyckandena vi kan visa upp.

Siffrorna har envist bitit sig fast, Sverige har blivit ett land med en massarbetslöshet och det enda politiken gjort åt detta (under både S-regeringar och borgerliga regeringar) är låtsasåtgärder som bygger på idén att folk inte vill arbeta.

Därför har arbetslöshetsersättning minskat, utbildning av arbetslösa ersatts med ”coaching” och olika privata matchningsbolags misslyckade affärsidéer.

Nyligen kom Sveriges kommuner och regioner med en egen utredning av det nya matchningssystemet som infördes 2019 (det heter cyniskt nog ”Rusta och matcha”). De påpekar inte bara att systemet är dyrt och skapar fusk, utan framförallt att det inte fungerar alls.

De kommuner som förut försökt stävja arbetslöshet med egna tillfälliga jobb har fått se det ersatt med ingenting.

När något sådant påtalas så blir det politiska svaret nästan alltid hån mot de som drabbats av politiken. ”Det har varit för ”fett” att vara arbetslös” sa arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) förra året för att sedan lansera försämringar och ”tuffa krav” på människor som kastats in i den Kafkasituation som dagens politik erbjuder.

Debatten om hur ”fett” det är att inte få jobba handlade om att Pehrson upptäckt lokförarbrist i landet. Men lokförare blir inte fler för att arbetslösa får det sämre. De blir fler bara om staten storsatsar på utbildning, bättre löner och bättre arbetsvillkor.

Lägger man samman alla år av meningslösa angrepp på de arbetslösa och ser statistiken över massarbetslösheten så dyker till slut frågan upp: Varför låter alla ansvariga detta enorma slöseri med mänsklig kraft fortsätta?

Förstörelsen av sysselsättningspolitiken kom med nyliberalismen på 1980-talet och teorin bakom var att även jobb är en vanlig marknad – sänker man priset på arbete så kommer det bli fler jobb.

Men så fungerar inte ett samhälle.

Sänker man löner så kommer inte företag anställa fler bara för att det är roligt att bli fler. Först när deras behov av mer personal ökar anställer man. Och låga löner ger mindre efterfrågan eftersom folk har mindre att spendera. Pressar man ner löner för att skapa jobb skapar man istället färre jobb.

Och det är då orsaken till att vi har denna massarbetslöshet blir tydlig. De arbetslösa fungerar som en broms på lönerna. Målet med arbetslöshetspolitiken är inte att skapa jobb, utan skapa högre vinster.

Det här vet vi genom att det i grunden är lätt att få bort arbetslöshet.

Offentliga investeringar sätter fart på ekonomin och ökar då efterfrågan. Det är ett vanligt vänstersvar. Men det är mer brutalt än så.

Redan på 1980-talet räknade FN-ekonomer ut att det i praktiken inte kostar något alls att avskaffa arbetslösheten genom att anställa människor i offentlig sektor. Idag skulle det kunna ske i form av till exempel omställningsprojekt.

Orsaken är att det är dyrt för samhället med arbetslöshet. Det kostar enorma summor även om man lyckas sänka arbetslöshetsersättningen. Staten förlorar nämligen på att man inte få in sociala avgifter, inkomstskatt och mindre moms på grund av den arbetslöses dåliga ekonomi.

En enkelt uträkning visar följande:

Arbetslöshetsersättning: 290 000 kr

Uteblivna sociala avgifter: 160 000 kr

Utebliven skatt: 20 000 kr

Utebliven moms: 10 000 kr

Summan blir 480 000 kr. Det är vad en arbetslös kostar samhället.

Om personen istället skulle bli anställd i ett kommunalt projekt skulle det kosta 500 000 kr (med följande antaganden: månadslön 30 000 kronor, arbetsgivaravgift 40 procent, uteblivna sociala avgifter 80 procent, kommunalskatt 30 procent och moms 25 procent).

I praktiken är det alltså gratis att bli av med massarbetslösheten.

Svaret på nyliberalismens förstörelse av a-kassa, arbetsmarknadsåtgärder, utbildning är inte att bara slåss för högre ersättning. Riktig vänsterpolitik – och för den delen klimatpolitik – är att inte acceptera arbetslösheten, utan rakt av anställa och utbilda människor offentligt.

Det kostar inget, men skulle förbättra livet för en miljon människor och öka jämlikheten i samhället rejält.

Det skulle bli ”fett” för alla.