Och nu hörs historiens vingslag över Östersjön, även om det snarare kanske är flygvapen som hörs dåna genom luften

Att Finland väljer den väg landet nu väljer är knappast svårt att förstå och förklara. Landet har dessutom haft en så kallad Nato-option under mycket lång tid. Men jag beklagar att Finland väljer denna väg. Beslutet har fattats på rekordtid, i spåren av uppflammande skräck för rysk aggression. Jag tror att det är ett fundamentalt misstag att fatta avgörande beslut på så kort tid.

Från och med nu faller därmed en ny järnridå genom Europa. I Finlands fall blir det extra kännbart, där finska städer längs gränsen tidigare, före det ryska anfallskriget, haft stort utbyte med Ryssland, inte minst i form av turism. Östersjön blir ett mer militariserat innanhav. Både från rysk sida och från Nato-sidan. Risken ökar för starkare spänningar och direkta misstag från den ena eller andra sidan. Det är svårt att säga hur stor risken är den närmaste tiden för olika ryska utfall mot Finland. Ett militärt angrepp är inte troligt. Putins krigsmaskin har visat sig vara mycket klenare än någon hade anat och den är nu fullt upptagen med sitt vidriga anfallskrig i Ukraina som knappast går efter Kremls planer.

Måste då Sverige följa Finland? I teorin naturligtvis nej. I praktiken – tyvärr ja. 

Det har redan i veckor stått klart att den svenska regeringen planerar för en Nato-ansökan. Den interna säkerhetspolitiska dialog som hållits har varit mycket genomskinlig: Den var inte till för att diskutera något egentligen. Den var till för att legitimera ett beslut som redan var fattat.

Allt tyder på att svensk socialdemokrati nu överger den alliansfrihet som i synnerhet från kalla kriget och framåt blev en så central del av själva den socialdemokratiska rörelseidentiteten. Och som gjorde att Sverige hade en ganska fri röst i världssamfundet. Nu kan vi säga farväl till detta. Med Sverige och Finland som medlemmar i den kärnvapenallians som Nato utgör legitimeras kärnvapen av nästan alla europeiska stater, med Irland och Österrike som undantag.

Det som sker är att auran kring svensk socialdemokrati ytterligare försvagas. Jag tror att det i längden får konsekvenser. Varför skulle en ung, någorlunda radikal person engagera sig i S? Och varför ska vi tro på andra grundläggande ställningstaganden som svensk socialdemokrati ser som så viktiga när alliansfrihetens ideal kan kastas överbord på en månad?

Säkerhetspolitik har nästan alltid varit en fråga för samhällets eliter. Ministrar, diplomater, militära experter har vanligtvis avgjort hur en nations säkerhetspolitik ska se ut. I Sverige blev dock alliansfriheten något mer, särskilt under Palmeeran men även långt därefter: Ett slags folklig identitet. Sverige gick sin egen väg. Omvärlden beundrade oss för detta. 

Högern i Sverige beklagade att Sverige inte gav upp sin alliansfrihet och sällade sig till den världsordning där USA var och till stor del ännu är dominanten.

Anfallet på Ukraina förändrade allt. Så heter det. Glömt är att likartade geopolitiska jordskalv inträffat många gånger under efterkrigstiden, utan att alliansfriheten övergivits. Men nu sker det. Delvis därför att S lagt sig i frågan och för att det r så pass lite kvar av en bred arbetarrörelse. Och jag beklagar det. Jag beklagar att Sverige, praktiskt taget utan debatt och utan någon formell demokratisk förankring, tar detta kliv in i en militärpakt. 

För det är vad Nato är. 

Nato är inte bara en försvarspakt.

Jag fyller 63 i år. Jag har inga karriärplaner i något parti. Jag känner mig helt fri att uttrycka min sorg över att socialdemokratin i såväl Finland som Sverige inte orkar stå emot tidsvindarna.