Det är en mardröm, det vi går igenom på redaktionen just nu, när en kollega och vän blivit fängslad i Turkiet. Vi vill såklart inget hellre än att Joakim Medin ska få komma hem. När det här publiceras är det den femte dagen som Joakim är inlåst.
Joakims fall är det enda jag tänkt på den gångna helgen. Inte ens vårens ankomst, detta heliga ögonblick, har intresserat mig. Och så blev det söndag kväll, måndagen närmade sig, och med det: en ny text att skriva.
Jag skulle ljuga om jag sa att ämnesvalet var enkelt. Jag funderade länge, diskuterade så klart med ledarredaktionen. Borde jag kanske fokusera på något helt annat än Joakim? Ämnet är känsligt, det kan hända saker när som helst. Och det är ju knappast brist på andra saker att skriva om. Överallt råder kaos, det är bara att välja.
Men jag insåg snart att det bara finns ett rimligt beslut för den här texten, i den första tidning vi producerar sedan det fastställts att en journalist, vår kollega, fängslats i Turkiet. Den måste handla om Joakim.
Joakim Medin är en journalist man är stolt över att dela tidning med. Han har bevakat konfliktfyllda områden på plats, från marken, i åratal. Han har skildrat den svenska Natoprocessen och de eftergifter som kurder i Sverige tvingats betala. Han är modig, kunnig, engagerad.
Intresset för Joakims fall är enormt, liksom stödet vi fått. Många – tidningar, fackförbund, föreningar – har slutit upp, på alla möjliga sätt. Genom att kräva största möjliga engagemang från regeringen. Genom att erbjuda hjälp och stöd. Genom att rapportera om det världsläge i vilket en journalist fängslas när han försöker göra sitt jobb.
Jag läser allt, kommenterar desto mindre. Vill inte säga något som kan tolkas fel. Min kollega sitter fängslad i Turkiet, inlåst i en cell. Tiden måste gå fruktansvärt långsamt. Jag hoppas att han åtminstone fick en bok, som han önskade sig.
Vid ett par tillfällen har jag, trots allt, tagit till orda. Anledningen har varit att medier och journalister missat en alldeles avgörande bit information, att de uteslutit nyanser som inte får försvinna.
Under helgen kom rapporter från turkiska medier om att Joakim Medin ska vara misstänkt för att ha förolämpat Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Anklagelserna handlar om en påstådd inblandning i den aktion som Rojavakommittéerna genomförde i Stockholm 2023, då en docka föreställande president Erdogan hängdes upp vid stadshuset.
Vi som känner Joakim, och vet hur Turkiet agerar mot journalister och oppositionella, förstår att det här är helt grundlösa anklagelser.
Rojavakommittéerna gick snabbt ut och dementerade uppgifterna om Joakims inblandning. Han hade inte något som helst med aktionen att göra, och han har aldrig varit medlem i Rojavakommittéerna. Vi som känner Joakim, och vet hur Turkiet agerar mot journalister och oppositionella, förstår att det här är helt grundlösa anklagelser.
Men när medier började rapportera om uppgifterna kunde det hända att Rojavakommittérnas dementi inte togs med, eller att kontexten – Turkiets behandling av journalister och de senaste veckornas eskalering av förtrycket i landet – utelämnades. I värsta fall saknades båda två.
Så såg det till exempel ut hos Omni, varpå jag kände mig nödgad att kontakta redaktionen och be dem lägga till den högst väsentliga informationen att gruppen som stod bakom aktionen med Erdogandockan själva sagt att anklagelserna är falska.
På sociala nätverket Bluesky skrev Dagens Nyheters ledarskribent Isobel Hadley-Kamptz: ”När en svensk journalist nu sitter häktad i Turkiet för att ha förolämpat presidenten kan vi kanske överväga att inte själva göra det brottsligt att förolämpa till exempel polisen?”
Jag vet att Hadley-Kamptz vet hur Turkiet jobbar, och att hon likt många andra starkt fördömer gripandet av Joakim Medin. Men jag hade önskat större noggrannhet med orden. Det framgår inte att det handlar om anklagelser, dessutom helt grundlösa, och den så viktiga kontexten utelämnades. För en oinsatt blir budskapet att Joakim de facto har förolämpat presidenten.
I flera medier upprepade man Turkiets budskap som en papegoja. ”Gripna svenska journalisten pekas ut som terrormedlem”, skrev Ekot på sin hemsida, till exempel. Inget ”felaktigt” innan ”pekas ut”, inget om att utpekandet gjorts av den turkiska regimen.
Jämför med utländska medier som, åtminstone i viss mån, lärt sig hantera Donald Trumps lögner: ”Trump falsely claims Ukraine started war with Russia” (CNN), ”Trump falsely claims US justice department was ready to kill him” (The Guardian”), och så vidare.
Parallellt med mediernas rapportering pågår mobilisering i högerextrema rörelser för att förstärka Turkiets absurda anklagelser mot Joakim Medin. På X förekommer desinformation som kan vara rentav skadlig, jämte önskemål om att fler Dagens ETC-journalister borde fängslas.
Det gör det än viktigare att Sveriges samlade medier inte bara uttrycker sitt stöd på opinionsplats eller i kommentarer från chefredaktören, utan också är noga med ordval, kontext och nyanser.
Oberoende journalistik är att inte att okommenterat reproducera ett budskap, utan att undersöka sanningshalten i budskapet – och redovisa det man kommit fram till. Och: att inte hoppa över sammanhanget i vilket något, i detta fall ett fängslande av en journalist, sker.
Vi vill få hem Joakim, nu, det är vårt största fokus. Jag vill behöva skriva en ny text. Den om att mardrömmen är över. Att vi firar att Joakim fått komma hem.
