Att promenera på bygatan nu utan reflexer är en dödssynd. Och möter man en bil slår strålkastarna upp mot himlen och belyser plötsligt tomma grenverk i ett apokalyptiskt sken.
Jag står på farstutrappen och skriver en dikt i mobilen:
Beckmörkt.
På farstutrappan
ut över åkrarna och i en
ogenomtränglig himmel
ser man bara en metafor
för världens undergång.
Men det är nog inte mer än
en trasigt mulen senhöst.
Men vid halvsextiden på eftermiddagen, när huset är svept i mörker, hör jag en röst ljuda genom rummet. Den säger att Sverige, vid ett Natointräde, inte bör dra en gräns eller komma med några förbehåll för kärnvapen på svensk mark. Det är överbefälhavarens röst. Han slingrar sig litet när han utfrågas och säger att han bara kommer med försvarsmaktens råd och att sedan ska politikens ”raster” läggas på det rådet. Raster? Kallar han demokratin ett raster som möjligen kan ge en liten annan färgskala till det som försvarsmakten vill?
Jag vet inte hur stor entusiasmen för ett krånglande Natomedlemskap just nu är i opinionen. Beslut att ansöka om medlemskap togs, menar jag, verkligen i ett slags paniksituation, eller i ett tillstånd av politisk neuros. Obegripligt var det absolut inte. Den ryska krigsmaskinen hade överfallit ett oskyldigt land. Men genomtänkt var beslutet heller inte, vilket exempelvis förvecklingarna med Turkiet visat. Erdogan kräver av Sverige att vi utlämnar svenska medborgare. Sverige ska nu sälja vapen till Turkiet. Och svenska regeringar, den förra och den sittande, hukar sig. Samtidigt har den ryska krigsmaskinen visat sig vara så oerhört mycket sämre, mer illaorganiserad och korrupt, än vad vi alla trott.
Men det är det där med kärnvapen. Alla ja-sägare försäkrade att något sådant inte skulle komma ifråga på svensk mark. Men ÖB:s röst hörs i mörkret.
Mörka november. Och jag går inte utomhus särskilt mycket. Den främsta orsaken till det är att min hund inte längre är vid min sida. Gud vad jag saknar de där sena kvällspromenaderna längs bygatan när jag tittade efter stjärnor och hunden nosade i marken.
Mycket av mitt vardagsliv rasade liksom ihop när hunden försvann. Vi har urnan med hennes aska i en träburk. Vi ska begrava den i trädgården, intill våra två katter, när vår dotter hälsar på till jul.
Kommer marken att vara frusen då? Jag borde kanske redan nu gräva en liten grav för urnan, medan sandmarken ännu är lättgrävd? Jag står i mörkret och grubblar.
Det är då katten prasslar förbi mig i mörkret. Katter är nattdjur. Hon grubblar inte i novembermörkret.
Allhelgonahelgen är här. Över hela landet söker sig människoskaror till kyrkogårdarna för att tända ljus. Hela små städer eller byar av ljus ska lysa upp mörkret. Det är en vacker ceremoni. Den passar både för starkt religiösa och ateister. Att minnas de döda är centralt för varje mänskligt samhälle, varje mänsklig gemenskap.
Nej, jag tycker inte att vi bör tänka mer på döden. Men vi bör i mörkret då och då minnas de döda. De finns i oss. Vi kommer inte undan dem. Jag minns när min far gick bort för många år sedan. Plötsligt upptäckte jag att jag i mina gester var så lik honom. Och vem vet, kanske hade i sin tur hans kroppsspråk ärvts från min farfar och farmor?
Att tänka på de döda i mörkret får oss att stillna en smula. Också minnet av en älskad hund eller katt är viktigt. Ibland tycker jag att jag hör min hund skälla vänligt i mörkret på gården.
