Lite konstigt är det. Eller snarare: mycket konstigt. Den där ryggen tillhör en som ska frälsa oss från det värsta i Sverigedemokraternas politik.
Ryggen tillhör en man. Som blivit utslängd från Chiles regering därför att han uttryckt förståelse för diktatorn Augusto Pinochets tid vid makten.
Visst vet jag att Mauricio Rojas blivit invald i riksdagen. Stod på valbar plats på Liberalernas riksdagslista i västra Skåne. Inget konstigt med det. Men ändå så konstigt. Rent av bisarrt. Så känns det när jag ser den där breda ryggen genom glasdörren.
Bisarrt eftersom många av oss på den rödgröna sidan sätter vårt lilla hopp till just Liberalerna. Och därmed också till just Rojas. Han är en av dem som ska blockera en del av det värsta som kan bli regeringspolitik, majoritetspolitik, Sveriges politik.
Rojas är av sådan sort att han lätt bli auktoritet i en grupp. Jag ser de andra ryggarna bakom glasdörren. En millisekund forsar en känsla genom hjärnan: de där andra ryggarna ser mindre auktoritära än Rojas. Det är förstås en löjlig, rent av patetisk, känsla som inte behöver ha ett dyft med verkligheten att göra. Känslan lär väl komma från att jag är, berättar en del av mina vänner, överkänslig för allt som har med despoter, diktatorer, auktoritärt styre att göra. Oavsett om de har högerprofil eller vänsterprofil eller grön profil.
För många i Chile, för många av de som flydde diktatorn för att bli del av Sverige, lär det också kännas bisarrt att den man som nu sitter lätt tillbakalutat i en fåtölj bakom glasdörren medverkar i interna partiförhandlingar om Sveriges framtid.
Må han inte bli statsråd, skriver en chilensk vän. Nej, det lär han inte bli. Inte nu i alla fall. Är han välkänd i Chile, frågar jag. Jodå, säger min vän.
För ganska precis fyra år sedan utnämndes han till kulturminister i Sebastian Piñeras regering. Efter fyra dagar tvingades han avgå. Han hade kritiserat det museum i Santiago som dokumenterat de brott som begicks under Pinochets styre. Innan sina dagar som kulturminister i Chile hade han varit vd för Timbro och uppträtt som både moderat och folkpartist. Som det sistnämnda i riksdagen utan att först vara medlem för att sedan bli medlem i form av så kallad kravliberal. Och nu sitter han således där igen.
Så frälsningen känns darrig. Johan Pehrson lär inte få det lätt. Om han skulle vilja hålla emot. Det finns liberaler som avskyr delar av sverigedemokratisk politik. Hoppet får ställas på dem. De som har kvar det bästa av socialliberalismen.
Glasdörren. Den oförsynta filmningen rakt in. Ryggen som sitter lätt tillbakalutad. Bilden har liksom etsat sig fast i mig, hör mina vänners ord om att jag är överkänslig. Så kanske det är. Men jag vet vad jag avskyr. Kanske därför jag identifierar mig som grön – röd kunde jag aldrig bli eftersom så många röda så länge och så ideologiskt förblindade såg mellan fingrarna bara för att diktaturer och auktoritära system sas vara röda.
Ungefär 30 000 människor dödades, torterades eller sattes i fängelse under Augusto Pinochets tid som diktator och högerpolitiker. En av alla dem som avrättades på Estadio Chile var Victor Jara. Ett annat populärt sätt att avliva människor var att kasta ut dem från helikoptrar. Gärna i Stilla Havet. Den ekonomiska politiken under Pinochets tid var inspirerad av Milton Friedmans och nyliberalismen. Klart att Rojas kände behov av att på något sätt rättfärdiga det outhärdliga. Han har uttalat att han blivit missförstådd. Och så blev det plats i riksdagen.
Känner en sorts lättnad att den nya regeringen ännu denna dag inte är formellt tillsatt. Ännu finns en glipa av hopp. På måndag lär det var kört.
Kan de röda och gröna få hjärtan att brinna för något annat? Då krävs mer än det vi hittills hört. Mer än att bara minska takten i fördärvet.
