Många av oss känner idag en viss sorg över att 200 år av svensk alliansfrihet går förlorad. En politik som i sina bästa stunder bidrog till avspänning i vår del av världen.

Men vad ska progressiva göra nu när Sverige blir Nato-medlemmar? Vilken roll ska vi ha?

Jag har sett två varianter inom röda och gröna led, som jag vill varna för. 

Låt oss kalla den första för tröstpriset. 

Tröstpriset är att vilja göra Nato till något annat än vad det är. Göra det beska pillret lite lättare att svälja genom att driva sina hjärtefrågor – som klimat och mänskliga rättigheter – inom Nato. Daniel Helldén (MP) har tidigare öppnat för att klimatkrisen kan innebära att Nato behöver få fler uppgifter. S vill driva frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. 

Men Natos mandat bör hållas så smalt som möjligt. 

Vi bör inte föra in en militär logik i klimatfrågan. I Nato kommer  geopolitisk strategi alltid gå före hållbarhet. Nato är inte heller alls lämpat för den typ av demokratiskt beslutsfattande klimatfrågan kräver.  Det är också klokt att hålla ett oberäkneligt USA långt bort från inflytande över europeisk klimatpolitik. 

Om Nato kombinerar klimat med geopolitisk maktkamp kan det dessutom alienera icke Nato-länder i klimatarbetet.

När det gäller frågor om demokrati och mänskliga rättigheter är det förstås viktigt att hålla emot de värsta övertrampen från länder som Turkiet, Ungern och USA. Men annars drivs dessa frågor bäst i helt andra forum – exempelvis där journalister har bättre insyn än det stängda Nato.

Nato bör hålla sig till försvar. Varje breddning av ansvarsområdet bör göras med stor strategisk eftertanke och medvetenhet om dess risker.

Den andra positionen jag vill varna för är håglösheten. Att i bitterhet dra sig undan från plattformar där man trots allt kan förändra. I andra Nato-länder har vänstern ofta hållit sig borta från att påverka Nato.

Det behövs istället mer rödgrönt engagemang i säkerhetspolitiken. En progressiv grupp i Natos parlamentariska församling vore ett möjligt steg. Man ska inte ha höga förväntningar på en sådan sammanslutning men det finns inga skäl att låta det vara ett ”safe space” för konservativa. 

Andra röster, våra röster, behövs. 

Vi har en viktig uppgift. Dels att verka för säkerhet i en orolig värld, med ett imperialistiskt Ryssland. Men också att hålla emot Natos värsta impulser och vara en röst för fred. 

Men det gäller att hålla tungan rätt i mun. Inte fara iväg i prat om hjärtefrågor utan att ha en tydlig strategi om vad man vill uppnå och vilka risker som finns.