Jag smög fram mobilkameran i scenen där Joe Hill, spelad av Tommy Berggren, sjunger en radikal text till den religiösa sång som Frälsningsarméns orkester sjunger på andra sidan gatan i en amerikansk stad. Det är sången med raden ”You’ll get pie in the sky when you die”, som inetsade sig för evigt i amerikansk folksång.

För min del har den störste svenske regissören genom tiderna alltid varit Bo Widerberg. Inte Ingmar Bergman. På 60-talet kritiserade en ung Widerberg Bergman och kallade honom, i en oförglömlig och nedgörande formulering, ”vår andes dalahäst i världen”. Kring Bergman står det alltid en air av konserverad och instängd borgerlighet, hur mycket man än kan beundra filmerna. När en borgerlig intellektuell, den nyligen avlidna Hans Zetterberg, på 80-talet ville uppvärdera familjelivet och allt som välfärdsstaten inte rår på, myntade han termen Den lilla världen – hämtad från ett festtal under en högborgerlig julmiddag ur filmen Fanny och Alexander.

Med Widerbergs filmer kom en ny realism i svensk film. Det speciella med den realismen är att den inte är grå, utan full av en egendomlig livsglädje. Den italienske poeten och filmaren Pier Paolo Pasolini sa en gång om sina neorealistiska filmer: ”Min realism är en kärleksakt.”

Jag tror att det fångar också kärnan i Widerbergs filmer. Han var förmodligen bipolär och kunde växla mellan djup depression och en manisk livsglädje. Det är som om hans bästa filmer tillkommer i själva skarven mellan det där nattsvarta och den oreserverade kärleken till människor. Ingen regissör kan dröja vid ett ansikte som Widerberg, och även när han riktar kameran mot utslagna, totalt nergångna människor slår det gnistor av obrutet liv ur dem.

I filmen Joe Hill finns några fantastiska scener från slummen i New York runt 1900 – och i nästa sekund lyser Tommy Berggrens leende emot en ur biomörkret, uppklättrad på en brandstege på ett operahus intill en ung, nyinvandrad italiensk kvinna vars händer luktar fisk.

I en fin artikel citerade SvD:s filmkritiker Hynek Pallas i våras en fransk filmare som menade att Widerberg var den förste som förde in impressionismen i filmen. Det är sant. Impressionismen handlade om ljus.

Tommy Berggren hade huvudrollen i flera av Widerbergs bästa filmer. Det var faktiskt Berggren som kom på att han och Widerberg borde göra en film om Joe Hill. Berggren hade hört en ung regissör vid namn Roy Andersson tala om den fantastiska historien om Joel Hägglund som lämnade Gävle 1902, for till Amerika, blev sångförfattare i den fackliga rörelsen Industrial Workers of the World och till slut dömdes för mord och avrättades. Berggrens egen pappa hade vuxit upp i samma stadsdel i Gävle som Joe Hill och varit frivillig i spanska inbördeskriget. Berggren kände att han måste göra den där filmen om Joe Hill, och han fick Bo Widerberg med sig. Man kan nog lugnt säga att de snodde den filmidén från Roy Andersson. Och historien är talande. Det är inte bara den ensamme, geniale filmregissören Bo Widerberg som gjort en rad oförglömliga filmer. Skådespelaren Tommy Berggren har en enormt viktig del i dem.

Har den vitala radikalismen en egen blick? Jag tror det. Det är den blick på livet, människorna och samhället som finns i Peter Birros och Mikael Marcimains Upp till kamp, eller Gabriella Pichlers Äta sova dö. Även i de mest nedtryckta lägen är människors ansikten och ögon i rörelse.

Bo Widerberg började som romanförfattare och gav på 50-talet ut flera böcker som nådde stor publik, men de är idag orättvist bortglömda. Ett tag såg det nästan ut som om han skulle glömmas bort även som filmare, i alla fall i Sverige, och hans filmer har varit svåra att få tag på. Filmen om Joe Hill brukar jag kalla ett havererat mästerverk. Att den har ganska litet med den verklige Joe Hill att göra är inte problemet, men filmen är helt enkelt rörig. 

Rättegångsscenerna på slutet är säkert ganska obegripliga för dem som inte närmare känner till Joe Hills historia. Men ljuset över människorna stannar kvar i medvetandet. Det gör människor närvarande, vare sig det är en vänlig fängelsevakt eller en upprörd gruvarbetare. Det är radikalismens ljus, och därför var jag tvungen att ta ett foto där i biomörkret.