”Förorterna som moder Svea glömde” – så lyder titeln på en rapport som också nästan blivit bortglömd. Ändå kom den för bara någon månad sedan. Den har underrubriken: ”En dokumentation av en obefintlig integrationspolitik”. Rapporten är skriven av en gammal LO-utredare, Jan Edling. Den analyserar tillståndet i de 38 mest utsatta förorterna när det gäller utbildning, hälsa, inkomster och etnisk segregation och jag tror inte att någon som läser den egentligen blir förvånad. Ändå kommer den samlade bilden som ett slag i solar plexus på alla liknöjda: Praktiskt taget allt har blivit sämre från 70-talet till i dag, och trots mängder av rapporter och utredningar har egentligen ingenting hänt som ger skäl att tro att läget ska förbättras av sig självt.

Sverige har ingen integrationspolitik. Jan Edling beskriver ett samhälle där den mesta politiken de senaste 15–20 åren egentligen har inriktats på att förbättra läget för, som han skriver, medelklassen. Klyftorna mellan normaltillståndet i riket och de utsatta förorterna har ökat hela tiden. Jag ska inte dra alla siffror och statistik som finns i rapporten utan bara konstatera: Det är i dag människorna i de utsatta förorterna som bär arbetslösheten. Det är där ungdomar en masse går ut grundskolan utan behörighet till vidare studier och har gjort det länge. Det är där hälsan är som sämst. Och så vidare.

Trots att jag kände till det mesta blev jag ändå skakad av den samlade bilden. Och av att frågan inte finns i centrum av den politiska debatten.

På Socialistiskt forum på ABF i Stockholm i lördags morse diskuterade en panel rapporten. Jag ledde samtalet och frågade Jan Edling om det inte finns en risk för en selektiv blick här som isolerar 38 förorter från resten av samhället – trots att det just är ”resten av samhället” som driver fram segregeringen. Exempelvis Djursholm förblir ju ett långt mer etniskt segregerat område än någon av de 38 förorterna som återfinns i bältena kring storstäderna. Och vi vet hur bottenlös demoniseringen av själva ordet ”förort” är (läs Per Wirténs bok Där jag kommer ifrån – kriget mot förorten). Edling höll med om att det finns en sådan risk. Men han insisterade på att det här krassa faktaunderlaget måste fram för att visa hur kritisk situationen är. Och en annan forskare i panelen, etnologen René Leon Rosales som har sysslat mycket med ett studera ny organisering i förorter, instämde i min farhåga. Trots det såg han starka tecken på en renässans för gamla och nya folkrörelser i förorterna.

I samma panel satt Boel Godner, kommunalråd i Södertälje. Jag frågade henne om läget i Södertälje. Hon hyste hopp. Men hon sa väldigt tydligt att hon ”hatar Eget Boende” (EBO) – det är ett billigt sätt för staten att komma undan bostadsfrågan för flyktingar. Resultatet är trångboddhet med alla åtföljande svårigheter för ungar att läsa läxor eller ta del av överlastade offentliga miljöer.

Är det här en så kallad tickande bomb? Inte alls. Jag hävdar att bomben redan har exploderat och resultatet är att den sociala jämlikheten ligger i spillror. Jan Edling har sysslat med dessa frågor sedan 70-talet. Då var det nyanlända norrlänningar som slog sig ner i dessa förorter. Men de kunde efter en tid dra vidare. Nu är det inte så. I vissa områden är den etniska segregationen och arbetslösheten i det närmaste total.

Och det är som att alla, i vild panisk tystnad, flyr från frågorna. Under den heta flyktingdebatten har många hellre refererat till den så kallade Mipex-undersökningen som kom i midsomras (Mipex= Migrant Integration Policy Index). Den visade att Sverige ligger i topp när det gäller integration. Jag hörde till dem som lystet kastade sig över rapporten för att hitta tröstande perspektiv i den stora integrationsfråga som väntar i andra änden av flyktingdebatten. Men vad den i själva verket kanske säger är detta: Om Sverige är bäst på integration så innebär det att läget i de övriga 37 undersökta länderna måste betraktas som i det närmaste katastrofalt.

Här finns två grundproblem: I Sverige, liksom i Europa, har politiken i snart en generations tid upphört att bedriva aktiv fördelningspolitik och jobbskapande ekonomisk politik. Många utsatta områden sänks därmed allt djupare ner i en alltmer ojämlik position jämfört med majoritetssamhället. Upploppen som ägt rum i ett pärlband genom Europa, från Clichy-sous-Bois i Frankrike till Husby i Sverige, vittnar om krisen. Det är det första. Det andra grundproblemet är att fokus i denna debatt oftast hamnat på symtom: Hur stoppa den våldsbejakande islamismen? Viktig fråga, ja verkligen. Men ofta mynnar det ut i receptet att snällare och mer upplysta imamer ska bota problemet när i själva verket långsiktig reformistisk fördelningspolitik behövs för att lyfta utsatta områden.

Det står verkligen och väger nu i Sverige. Högern, Svenskt näringsliv och allehanda marknadsliberaler förordar avregleringar av arbetsmarknaden och sänkta ingångslöner för att lösa problemen och de kommer att göra det än starkare allteftersom de många flyktingarna måste integreras. Vänstern och arbetarrörelsen har inget kraftfullt svar, trots att vi vet att det viktigaste är jobbskapande investeringar i allt från välfärd och skola till bostäder och infrastruktur.