Det verkar som att det enda vi är rädda för är terror, ekonomisk kris, krig, och islamism. Det är direkta onda handlingar orsakade av andra människor, vilket kanske blivit definitionen för det vi känner oss hotade av just nu. Att en organisation kanske kan spränga en bomb någonstans eller att en stat kan komma in med vapen i vårt land är inte något vi ska rycka på axlarna åt. Men det innebär inte att de är våra största hot, just nu.
Men det verkar vi som samhälle inte förstå. I många politiska läger förs en viktig och gedigen kamp mot rasism och för de mest utsatta, men kopplingen mellan klimatförändringar och hoten mot de mest utsatta är helt borttappad. Trots att klimatförändringarna kommer slå mot oss alla, kommer de slå hårdast mot de fattiga. Kampen för arbetsrätt och allas lika värde ska aldrig stanna av, men den kommer antagligen vara omöjlig att föra i ett helt förändrat klimat.
Klimatrörelsen är i dag så pass priviligierad och vit att de som först kommer behöva lära sig slåss för sina liv inte är representerade. Kampen för de utsatta och miljörörelsen har av någon outgrundlig anledning inte hittat till varandra än.
Om inte radikala saker händer före klimatmötet i Paris i december kan vi behöva nöja oss med ett avtal som med femtio procents chans slår över tvågradersmålet. Och tvågradersmålet är ingen lek. Det innebär stora klimatförändringar, med allt ifrån upp till sex meters havshöjning inom tvåhundra år till enorma problem med livsmedelsförsörjning, vattenförsörjning och väderkatastrofer. Samtidigt som tecknen tyder på att vi blir fler som äter mer kött, kräver mer energi och vill ha egna bilar. Fler människor som ska ha mer av minskande resurser som vi redan i dag har svårt att samsas om och fördela rättvist.
Men klimatkämparna och politiken verkar ändå entusiastiska inför Parismötet. Det är som i ett krig där vi hyllar att vi kommer förlora en fjärdedel av vår befolkning, hälften av vår mat och hälften av våra hem. Trots att bomberna inte börjat falla än och att vi fortfarande kan förhindra det.
Ändå är klimatförändringarna kanske inte det mest oroande. Vetenskapen pratar ännu bara om de faktiska förändringarna i miljön, naturen, runt omkring oss. Stormarna, torkan, bränderna och översvämningarna. Men hur kommer vi människor reagera på det? Färskvatten, som exempel, har varit en del i konflikter i alla tider. När is smälter, torkan kommer och sjöarna tynar bort än mer kommer vi ha svårare att dricka, äta–och undvika konflikter.
Men tiden att deppa är sedan länge förbi. Nu är tiden för beslutsamhet och handlingskraft. Små saker kan få en lavin att sätta igång, och om vi får saker att börja se ljusare ut kommer förändringarna bli lättare. När första stenen rullar kommer de andra följa efter, vilket antagligen är just det som den lite för pacifistiska, peppiga och gulliga motståndsrörelsen mot klimatförändringarna väntar på. De som lindar in budskapet i något de tror att du kan hantera, snarare än något som kan göra dig paralyserad.
Vi behöver en sammanslutning där vi gemensamt kommer fram till att vi hanterar saker nu, i stället för att skjuta upp dem på en krigsartad framtid. Och du behövs i den.
Med små förändringar kommer vi långt. Investera och spara grönt, ät så lite kött och mejeriprodukter du bara kan, släng så lite som möjligt och åk tåg i stället för flyg. Jobba framåt. Det finns inget viktigare i dag, och det kommer betyda allt imorgon. Vi kan vänta oss en sämre värld för varje dag som går, eller ta verkligheten på det allvar den förtjänar nu. Det är vårt val.
