Jag svarade aldrig hen eftersom jag insåg att det där var en diskussion som handlar om proportioner och det finns inget som är så svårt för oss människor att diskutera som proportioner. Ju större en sak är desto svårare har vi att hantera den. Jag tror det handlar om en mental blockering, kanske något slags självförsvar.

När jag kommer hem och går ut för att mata fåren (jag brukar bryta askkvistar till dem regelbundet så jag slipper klippa en massa sly framåt hösten) så passerar jag växthuset. Det ligger en död fågel vid ingången, en liten stackare som flugit in i glaset och jag tar fram spaden och slänger iväg den. Det slår mig då att om det här varit tjugo år tidigare så hade fågelns död blivit en mycket större process. Det hade blivit begravning i låda och en sång från ljusa barnaröster. Kanske i den lilla björklunden som förra årets fladdermus blev begravd i. Den lilla fågelns död hade fått en oerhörd betydelse och det är inget konstigt med det för det barnet lär sig är empati och livets slut och det finns ingen anledning att förminska känslor.

Sorgen över en död fågel lär oss något om våra liv, vårt ansvar, den fantastiska gåvan vi fått att få vandra här på denna jord och försöka vara medvetna och göra lite nytta. Men tusen fåglar? Hur hanterar vi det? Och vad ska vi göra åt de 4,5 miljoner småfåglar som våra katter dödar varje år?

Det kanske går att stänga av alla tusentals vindkraftverk för att minska fågeldöden, men katter har rätt att leva sona liv och småfågeljakt ingår uppenbarligen i det. Fast ännu krångligare blir proportionaliteten om jag funderar en sekund över vad elbilen som far över Närkeslätten ställer till med i luftrummet. Vilka liv tar slut på grund av den här framfarten i väldiga 90 000 meter i timmen.

Nej, vi har svårt med det här. Vi tycker nog alla det är ett skamligt brott att råna en bank, hot och övervåld mot bankanställda och stöld av pengar. Men vi accepterar när banker rånar unga människor via SMS-lån eller när hela systemet tar ut 100 miljarder i övervinst på alla andras bekostnad. Vi tycker självklart det är upprörande med terrorrekrytering av unga i Sverige men jag har hittills aldrig hört någon vara jätteupprörd över att IS olja köps av oss i världens rika stater (via Turkiet). Vi upprörs över det vi kan fatta och se, men inte det som ligger bortom vårt inflytande.

Samtidigt tror jag det här kanske är bra. Det handlar om hur vi blir medvetna och lär oss agera.

Jag tror att det lilla kan få oss att agera i det stora. Det är möjligt att någon löser problemet med fåglar i vindkraftverk om det verkligen är ett jätteproblem att lösa. (Själv tror jag inte vi kommer ha nån vindkraft på land om trettio år, då är det sol som gäller och kanske stora vindkraftverk ute i haven.)

Men jag tror ännu mer att den människa som hjälper en tiggare, med jobb, läkarvård eller bara bjuder på mat, kommer att lära sig mer om rasism, sig själv och andra, än den som bara talar om att Rumänien måste tvingas att sluta förtrycka en fattig minoritet.

Jag tror att den som är med och stöder ungdomar som ockuperar ett hus kommer som bostadsminister göra ett bättre jobb än den som bara skriver programförklaringar om ungdomars rätt till bostad.

Jag är övertygad om att mänskors politiska makt, alltså förmågan att skrämma eller hindra en utveckling som beror på den där 1 procentens övermakt över alla andra, kommer sig av att man börjat göra något nära och runt sig själv. Alla rörelser föds ur den egna vardagen, inga föds ur det stora talets magik. Så våra svårigheter med proportioner är kanske det som gör att vi faktiskt agerar och inte bara rycker på axlarna. Man kan ju vända på det.

Det finns människor jag känner som menar att deras dieselbilskörning inte är något problem, då det som måste ske beror på EU och regeringens fega agerande i transportfrågan. Proportionaliteten i den egna latheten är liten jämfört med de mäktigas.

Men ur det kommer ingen politisk förändring nånsin att födas. Vi behöver begrava fågelungar när vi är små. Och fundera på om det finns ett smartare sätt att göra vindkraft.

Vi behöver vår empati mer än vår logik för att något ska hända.