En akut och samtidigt mycket långsiktig fråga som det är praktiskt taget mol tyst om i valrörelsen är: Kommer personalen i vården och omsorgen att räcka till om låt oss säga fem-tio år?
Jag skrev i somras om den globala bristen på sjuksköterskor och nämnde några svindlande siffror – att det exempelvis skulle behövas 13 miljoner fler sjuksköterskor i världen för att klara WHO:s uppsatta hälsomål. I själva verket lär det nog behövas ännu många fler om standarden på allvar ska förbättras.
Självklart är problemet störst i fattiga länder, men även i rika länder som Sverige är frågan om personalbehovet, såväl det nuvarande som det kommande, i vård och omsorg den stora elefanten i rummet.
Sveriges kommuner och regioner (SKR) konstaterar att andelen svenskar som är över 80 år kommer att öka med 47 procent de närmaste tio åren. I antal rör det sig om över 250 000 människor varav många – och en stigande andel av befolkningen – kommer att behöva vård och framför allt omsorg på äldreboenden och i hemtjänst. Hur många fler vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor och läkare behövs då? I princip kan det röra sig om ett par hundratusen personer som behöver anställas i offentlig sektor, i alla fall om tanken är att inte bara kompensera för pensionsavgångar och stigande vård/omsorgsbehov utan också för att förbättra kvaliteten och bemanningen i de här verksamheterna.
Finns det folk till allt detta? Osäkert. Mycket osäkert. Den arbetsföra befolkningen ökar enligt SKR med kanske en kvarts miljon de närmsta tio åren. Samtidigt behövs det människor i andra yrken i den privata sektorn, i industri och annat. Ekvationen verkar i det närmaste olösbar.
Som om det inte var nog lär kommuners och regioners ekonomi under nästa år och framåt – ingen vet hur länge – få betydligt sämre ekonomi när inflationen och lågkonjunkturen slår till. Pandemiåren gick ju faktiskt rätt bra för kommunerna. Staten pumpade ut ganska generösa bidrag. Men dessa bidrag, som krävde att överskottsmålet och den strama finanspolitiken övergavs för en tid, lär bli svårare att få fram under de år som kommer. Varken en S-ledd eller en M-ledd regering kommer att acceptera det utan vidare.
Hela den här situationen borde ju vara en självklar och central punkt i alla dessa partiledarutfrågningar som äger rum just nu: Hur ska personalbristen, både den nuvarande och den kommande och alltmer svåra, kunna lösas och hur vill ert parti lösa den?
Frågan är mycket större och faktiskt långt allvarligare för svenska folket än exempelvis de vidriga gängskjutningarna är. De måste förstås bekämpas men trots allt är de något som konkret berör ytterst få i samhället. Brist på anställda i vård och omsorg kommer att beröra miljoner och åter miljoner innevånare i detta land, i alla generationer, överallt i landet, i hjärtat av vardagslivet och hur man än vill lösa problemet kommer det att kräva riktigt stora förändringar.
Sverige är på sätt och vis lyckligt lottat genom att statsskulden är extremt låg och det egentligen finns ett mycket stort utrymme för offentliga investeringar. Tyvärr tillåts det knappt att diskuteras. Det finanspolitiska ramverket ligger fast, med bara smärre justeringar. Otroligt nog råder det till och med diskussionsförbud för vissa egentligen helt nödvändiga skattehöjningar, till exempel en återinförd fastighetsskatt.
Men det är inte pengarna som är huvudproblemet här. Den största svårigheten är att hitta kompetent personal för att överbrygga välfärdsgapet mellan allt större vård- och omsorgsbehov och tillgången till personal. Hur ska det gå till? Frågan borde oupphörligt ställas till samtliga partier.
Att svepande besvara frågan med att en större invandring borde tillåtas, löser heller inte det överhängande problemet med behovet av just utbildad arbetskraft.
Vad kan då göras? Vad bör göras?
Det första är förstås att se till att denna helt centrala välfärdsfråga blir central också i valrörelsen och hamnar överst på den politiska agendan.
Det andra är att frigöra det politiska tänkandet och inse att offentliga investeringar är nödvändiga.
Det tredje är att lyfta löner och arbetsvillkor i vård och omsorg. Det fjärde är att slåss för ett gigantiskt kunskapslyft som i första hand riktar sig till den stora skaran av långtidsarbetslösa bland nyanlända.
Nej, det är inte som moderaterna säger 700 000 utrikes födda som inte kan försörja sig – i den sifferexercisen har M i värsta apokalyptiska stil räknat in allt från studenter till föräldralediga, pensionärer och en orättfärdigt lågavlönad arbetarklass. Men det är ändå flera hundratusen personer som med seriösa offentliga ansträngningar och utbildnings- och praktiksatsningar skulle kunna få ett arbete där det behövs som allra mest, i vården och omsorgen.
Hursomhelst: behovet av personal i offentlig sektor borde nu och de närmaste tio åren stå i centrum för all politisk debatt.
