Stockholm är huvudstad. Ibland påminns man om det på ett nästan brutalt vis. Häromdagen, när min fru och jag hade varit inom på Systembolaget vid Sveavägen, spärrades vår väg ut av en polis. Han visste inte så noga vad det handlade om, men order är order. Vi och några andra besökare fick tålmodigt vänta. Hela gatan visade sig full av poliser och polisbilar, och till sist kom också några svarta limousiner.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det viskades om "Tjeckien" och om "president", men först efteråt förstod jag att vi hade varit åskådare till den förra tjeckiska presidentens pompösa intåg i Stockholm. Den vedervärdige Václav Klaus behövde ett uppbåd av säkerhetsfolk för att tryggt kunna ta sig fram. Hans bana tillhör inte heller de vanliga.
Václav Klaus utbildades till ekonom under Gustáv Husáks benhårda kommunistregim och tillhörde uppenbarligen de privilegierade. En del av sin studietid kunde han förlägga till USA, och när han var färdigutbildad fick han en stark position vid den allt dominerande statsbanken.
Under den så kallade sammetsrevolutionen 1989 tillhörde Klaus ingalunda aktivisterna. I spetsen för upproret stod i stället en blid författare, Václav Havel. Först efter någon vecka, när det var tydligt att den gamla regimen inte skulle komma tillbaka, ställde Klaus sina tjänster till de nya makthavarnas förfogande. Med sin ekonomiska kompetens var han välkommen.
Han hade visserligen alltid föraktat dissidenter i allmänhet och Hável i synnerhet: Hável var i hans ögon en poetsjäl som bara hade latat sig i olika fängelseceller. Men nu kunde skönanden bereda den tuffe ekonomen en säker väg till makten. Klaus blev först finans- och sedan premiärminister. Hans agenda var klar: landet skulle bli ett nyliberalt mönstersamhälle. Den statliga egendomen skulle privatiseras, ju fortare dess bättre.
Brutaliteten i processen ledde till konflikter med Hável, och Klaus tvingades avgå. Men efter några år var han tillbaka, nu som president och därmed som efterträdare till just Hável. Enligt sin främste konkurrent till ämbetet vann han valet tack vare röster från kommunisterna.
Nu kunde Klaus blomma ut i hela sin särpräglade kombination av radikal ekonomisk liberalism och militant nationalism. I förstone kan hans ideologi te sig motsägelsefull. Ekonomisk liberalism förknippar vi vanligtvis med globalisering, öppna gränser, drömmen om en värld där företag är viktigare än enskilda länder. Men för Klaus är det andra ideal som hägrar. Å ena sidan kunde han som president lägga in sitt veto mot en lag mot diskriminering med motiveringen att lagen skulle inskränka den personliga friheten (friheten att diskriminera!). Å andra sidan blev han en kompromisslös motståndare till EU som övernationell organisation, och han utkämpade därför många duster med Bryssel.
Det behöver knappt tilläggas att han hetsigt och mångordigt förnekar människans klimatpåverkan.
Sedan han lämnade presidentämbetet 2013 har han blivit en aktad medlem av den europeiska extremhögerns international. Det ter sig därför naturligt att han på Grand Hotel i Stockholm fick ta emot sina vänners och åsiktsfränders "europeiska frihetspris".
I vår besynnerliga och djupt oroande samtid är han ännu ett namn i raden av skräckgestalter med Trump och Putin, Orbán och Kaczyński, Farage och Jimmie Åkesson i spetsen.
Till denna rad fogar sig osökt också Göteborgs egen sverigedemokratiske lokalpamp Jörgen Fogelklou. I dagsljus framträder han med nolltoleransens rentvättade ansikte. Men i skydd av nätets anonymitet har han spridit gruvlig hatpropaganda full av antisemitism och islamhat.
