De senaste 30 åren har vi gått från en statligt uppbackad bostadspolitik där staten delade risken – till en efterfrågestyrd bostadsmarknad där kommersiella aktörer tar hela risken. När staten inte delar någon risk så ska all risk marknadsprissättas. Politikerna har skapat ett system som frammanar medveten försiktighet.” Så elegant sammanfattade en byggherre läget häromdagen i en intervju i Dagens Nyheter, som undersökt varför det tar så lång tid att få fram nya bostäder. En av de stora flaskhalsarna är nämligen denna; byggbolagen vill inte vräka upp hur många bostäder som helst i ett område hur snabbt som helst, eftersom priserna då faller. Det är marknadens järnhårda lag. Utbud och efterfrågan. Om utbudet blir för stort sjunker priserna. Det är roligt att den insikten formuleras av en chef på ett byggbolag, även om chefen ifråga – Lennart Weiss – är en gammal socialdemokrat.
Men full panik råder i bostadsfrågan. Faktum är att paniken borde vara ännu större än den är. Den enorma bristen på bostäder riskerar att på rekordtid skapa ett kraftigt fördjupat klassamhälle, särskilt som 10 000-tals nyanlända med sina familjer nu desperat letar efter bostäder. Det fanns ingen planering för det stora flyktingmottagandet och det är inte mycket att säga om det – det stora flyktingmottagandet de senaste åren, särskilt i höstas, hade helt enkelt inte gått att planera för. Statliga Boverket kom förra året med en isande rapport om ökande förekomst av svarta hyreskontrakt och dramatiskt ökad trångboddhet. När förtvivlade nyanlända letar efter bostad ställer släkt och vänner ofta upp. Resultatet kommer vi att få avläsa under kommande år, när det visar sig hur det påverkar alltifrån skolresultat (elever som inte kan göra sina läxor i en trångbodd miljö) och massor av sociala problem. Och märk väl – detta är i grunden inte så kallade utanförskapsproblem med etniska förtecken, utan klassmisär skapad genom att den sociala bostadspolitiken upphört. Boverkets rapport förra året gick till och med så långt att den föreslog byggande av socialbostäder för låginkomsttagare – social housing – vilket innebär ett totalt brott mot den forna sociala bostadspolitik som ville att bostadsbyggandet skulle sikta på att ge alla, oavsett inkomst, en rimlig bostad. Men jag förstår Boverkets desperation; kris i bostadsfrågan, med en referens till Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan, borde vara den flammande rubriken på allt som rör bostäder i dag.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag skrev att det var svårt att planera för det stora flyktingmottagandet i förväg. Men det är inte hela sanningen. En större bit av sanningen är att samhället, staten och det offentliga, medvetet avhänt sig planeringstänkandet och att de har gjort det av ideologiska skäl. Det som en gång kallades social bostadspolitik har monterats ner steg för steg från 90-talet och framåt. Borgerliga regeringar startade den processen – genom att ta bort räntesubventioner och senare genom att driva på utförsäljningen av allmännyttan, det vill säga rea ut folkets egendom – men det har pågått även under S-regeringar. Bostaden ansågs under ett antal efterkrigsårtionden vara en central del av välfärdsstaten. Bostaden betraktades inte och var inte enbart en vara på en marknad utan en del av våra sociala rättigheter. Även den som hade en låg inkomst skulle i princip ha rätt till samma bostadsstandard som den som hade högre inkomster. FN:s katalog över de mänskliga rättigheterna slår fast rätten till bostad och det gör även svensk grundlag, men det betyder inget i relation till marknadsrätten.
De blocköverskridande bostadssamtalen bröt ihop tidigt i somras. Det var ett ideologiskt sammanbrott. Bostadspolitiken är nämligen sinnebilden för ett avgörande idépolitiskt vägskäl: Avreglering eller mer statlig styrning och subventioner. Ett dödläge råder. Det kan bara brytas genom att sittande regering, med Vänsterpartiet som stöd, lägger en höstbudget som helt sonika väljer den vänstra vägen till en fungerande bostadsmarknad. Och läs den meningen noga: Jag tror att det gäller att få en marknad att fungera – framför allt genom att en större del av den ekonomiska risken tas av staten – inte att avskaffa den. Det borde till exempel vara självklart att en rödgrön regering vågar föreslå ett återinförande av fastighetsskatten för att finansiera bostadsbyggandet och att räntebidragen börjar trappas ner. Man skulle också kunna tänka sig att Statens fastighetsverk börjar bygga billiga hyresrätter i ganska stor skala. Boverkets idé om social housing, billiga hyresrätter helst insprängda i välbeställda områden, kan rentav behöva prövas, även om det inte alls känns bra. Selektiva lösningar, istället för generell välfärd, är aldrig annat än nödlösningar.
Det ska mycket till innan en borgerlig opposition är beredd att fälla en höstbudget. Halvvägs till ett val vill de knappast ta över regerandet. Så våga bryta dödläget i bostadspolitiken!
