De senaste dagarna har svensk politik bjudit på två hårda slag mot den breda rörelsen för ett mer jämlikt och jämställt samhälle. Med 163 röster mot 152 röstade riksdagen igenom ett återinförande av bortre tidsgräns för sjukförsäkring (den så kallade stupstocken). Därefter presenterade pensionsgruppen, bestående av alla riksdagspartier utom V och SD, en ny pensionsuppgörelse som inte på något sätt kompenserar för, utan i stället ytterligare förstärker, alla arbetslivets köns- och klassbaserade orättvisor och dessutom slår hårt mot alla de som inte har ett långt arbetsliv i Sverige bakom sig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag vill därför börja där jag slutade min första ledartext i Dagens ETC: ”När systemen inte fungerar måste de förändras.” För att inleda med sjukförsäkringen, så är det redan utan stupstock en oanständig jakt på sjuka som pågår. Jag är förvånad över att Alliansen och SD vill återinföra en så impopulär ordning som att låta sjuka bara få ersättning fram till ett visst datum – de flesta inser att fattigdom inte gör människor friskare och mer arbetsföra. Särskilt Liberalerna för ett högt tonläge i frågan om rätten till LSS, en närliggande fråga.
Eftersom majoriteten av de sjukskrivna är kvinnor är förslaget om stupstockens åter-införande ett särskilt kvinnofientligt förslag. Orsakerna till skillnaden är strukturella. Lägre löner, större andel visstidsanställningar, osäkrare villkor, nedskärningar inom offentlig sektor, en större andel mer eller mindre ofrivilliga deltider samt sexuella trakasserier ser vi mer av i kvinnors arbetsliv. Lägg där till ett större omsorgsansvar också utanför arbetet, två tredjedelar av uttaget av föräldraförsäkringen, att de allra flesta anhörigvårdare och ensamstående föräldrar är kvinnor och att ett dussintal av kvinnors sjukskrivningar orsakas direkt av våld varje år, blir orättvisan närmast övertydlig.
Utvecklingen mot en prestationsbaserad snarare än generell välfärdsmodell är inte oundviklig, utan resultat av politiska beslut som vi kan ändra på. Gruppen bakom 1994 års pensionsreform var väl medvetna om att många skulle få mindre att leva på. Ändå argumenterade de för att ett pensionssystem där de som tagit huvudansvar för barn och hem, etablerat sig sent på arbetsmarknaden och jobbat deltid skulle missgynnas var ett vasst verktyg för jämställdhet. Arbetsmarknaden skulle bli mer jämställd om kvinnor nu fick ökade incitament att kräva rimliga löner och rättvis fördelning av obetalt arbete.
Vi vet nu att det inte alls blev så. Visst har andelen kvinnliga chefer ökat och vi ser en viss ökning av fäders uttag av föräldra-försäkringen, men samtidigt som jämställdheten ökat något inom vissa familjer, har ojämlikheten ökat desto mer mellan familjer. Avståndet mellan de hushåll där två har goda inkomster och hushåll som bara består av en eller två låga inkomster ökar. Det försämrade skyddet vid arbetslöshet och sjukdom har en stor del i detta.
Störst uppmärksamhet i den aktuella uppgörelsen har förslaget om att höja pensions-åldern fått. Jag och många akademiker med mig kan säkert arbeta tills vi är både 69 och 75. För många andra råder helt andra villkor. Jag minns min tid i äldreomsorg, förskola och personlig assistans och vet att det knappast blivit lugnare där.
En nödvändig reform – för både folkhälsa, klimat, hållbart och mer jämställt arbetsliv – är successiv arbetstidsförkortning med sikte på sex timmars arbetsdag. Alla kvinnor som jobbar deltid i vård och omsorg för att de inte hinner och orkar mer skulle då bli norm, i stället för de (företrädelsevis män) som outsourcat omsorgsansvar och kan tillbringa hur många timmar som helst på jobbet eftersom de kan ta långlunch på favoritkrogen, träna obegränsat, slösurfa och göra lite vad de känner för på arbetstid. Då är det inga konstigheter om du orkar längre.
Min önskan är att vi snarast kan gå från att släcka bränder – som att behöva bemöta förslag om upptrappad jakt på sjuka och arbetslösa – till att i stället kräva utrymme för en modigare feministisk arbetskritik.
För den välfärd vi är värda.
