Idag tvingas fackliga sossar runt om i landet anordna protester, samla namnunderskrifter på verkstadsgolven och demonstrera emot den politik som förs. Den politik som förs av socialdemokraterna, alltså. Visst går det att resonera kring att det politiska läget under en tid varit minst sagt jobbigt, men det är svårt att förklara rent onödiga S-märkta politiska tilltag. Strejkutredning och inskränkningar av strejkrätten. Var det nödvändig politik? Knappast. Är det absolut nödvändigt att vidhålla stenhårda och inhumana migrationsregler i en tid då människor på flykt kanske mer än någonsin behöver hjälp? Knappast. Dessutom är det moderna gisslandrama som januariöverenskommelsen i delar utgör inte bara onödigt utan direkt ovärdigt. Här har vi ett parti som fortfarande gör anspråk på att vara arbetarnas parti, men som samtidigt under hot tvingar arbetarna att genomföra försämringar i sin egen trygghet.

Det går inte att överleva hur länge som helst på sitt goda minne. Förr eller senare, som nu, räcker det inte längre att bara referera till sina historiska, stora och fina genomdrivna reformer och politiska grepp. Det går inte att känna igen många av dem i dagens samhälle längre, efter decennier av försämring och utvattning till förmån för kompromisser, handslag och överenskommelser slutna i de politiska finrum som partiet verkar så oerhört fäst vid att det är redo att lägga sig i brygga för att få behålla.

Under 2008 slöt sig den dåvarande alliansregeringen samman med Miljöpartiet för att införa nya regler för arbetskraftsinvandring. Sedan dess har arbetstagare från olika länder kontinuerligt utnyttjats på Sveriges arbetsmarknad efter att ha fallit offer för skrupelfria arbetsgivare, som skyddade av reglerna i princip oinskränkt kunnat utöva sin makt helt efter eget tycke. Fackföreningar som undersökt hur arbetskraftsinvandrare behandlas i Sverige har, återkommande dystert, kunnat visa ett utbrett och systematiskt fuskande, fifflande och utnyttjande. På arbetsplatser i bygg- och transportbranschen berättas om en ny och tyst arbetarklass. Det är de som springer när myndigheter eller fackföreningar kommer. Som jobbar andra tider och längre pass, som har sämre utrustning och ofta ingen eller bristande skyddsutrustning. En billigare och rättslös arbetskraft och därigenom också ett ”hot” mot den befintliga och dyrare arbetskraften. Ett system som, precis som väntat, bestod under hela alliansens tid i regering men som tyvärr också fortsätter att bestå under Socialdemokraternas.

För ett tag sedan uppmärksammades en opinionsmätning där SD hade gått om Socialdemokraterna när det gäller sympatier inom LO-kollektivet. I takt med att stödet till sossarna inte oväntat rasar öppnas ett tomrum som Vänsterpartiet är långt ifrån tillräckligt stort att fylla och som andra nu kan göra anspråk på. Nu vittrar de ännu värre alternativen till den rådande politiken morgonluft. Moderaterna har aldrig haft något stöd att skryta med inom LO-kollektivet, men slår de nu, som Ulf Kristerson fruktansvärt väntat har deklarerat att man kan tänka sig, politisk armkrok med Sverigedemokraterna vinner de tillsammans rätt stor mark.

Till nästa val blir det helt avgörande hur trötta folk har blivit på den mål- och själlösa mittenpolitik som drivs nu. Arbetare kan snart mot bättre vetande komma att lägga sina röster på en allians av partier som aldrig drivit en enda fråga som gynnar arbetarklassen. Den politik som kan följa av det kan inte beskrivas som något annat än ett direkt hot mot alla vanliga människor i det här samhället som vill överleva sina arbetsliv, som inte vill spelas ut och ställas mot varandra och som kanske dessutom vill utöva sin grundlagsskyddade rätt att organisera sig tillsammans för att möta sina orättvisor.