Ledare: Den tomma plakatpolitiken

Den här ledaren handlar i stället om mina intryck av valrörelsen och om den förtretliga plakatpolitiken. Bland de slogans som har cirkulerat har S presterat ”Fortsätt framåt Örebro” (men riktningen?). MP menar att vi behöver en varmare politik, men inte ett varmare klimat (betyder?). Folkpartiet har varit ”För skolan” (personligen är jag mot den, eller?). KD ville ”barnsäkra Örebro” och M bygga ”Ett tryggt Örebro – för alla” (bra idéer, men hur otrygga är vi?). C talade om en närodlad politik (spontant, not in my backyard). V var ”Inte till salu” (skattefinansierade verksamheter ska utvecklas utan privata vinster).

Nu är plakaten nedtagna, valarbetare medtagna och sakteliga lär vi återgå till det normala. Troligen fortsätter Örebro ”framåt”, lagom närodlat och barnsäkert. Kanske med andra inslag, det återstår att se. Bara det går framåt är det väl bra, antar jag. Men innan vi fortsätter framåt vill jag uppehålla mig en stund vid plakatpolitiken. Alltså, om hur vi förväntas tänka när vi röstar och vilka alternativ som stod mot varandra.

På valdagen propagerade Örebros blåa trygghetsparti utan betänkligheter hela vägen till vallokalerna med jobb-eller-bidragsskyltar. Som vore jobb och bidrag två ömsesidigt uteslutande begrepp. Parallellt har jag mött många väljare till både vänster och höger som på liknande sätt ser att man röstar med hjärnan eller med hjärtat – som vore de också två mot varandra stående begrepp. Hjärtat eller hjärnan är en lika märklig dikotomi som jobb eller bidrag. Det hänger inte ihop, men är en snuttefilt som hålls krampaktigt av den höger som känner makten rinna mellan fingrarna.

Lika lite som jag tror att arbetstillfällen och personlig frihet hotas av värdiga trygghetssystem röstar jag socialistiskt enkom för att jag har ett ”stort hjärta”. I Örebro, och i Sverige i stort, är det hög tid att bryta myten om en vänster som behärskar välfärdsfrågor och en höger som kan förvalta ekonomin. Det är sidor av samma mynt – ekonomin är instrumentet och samhällsutvecklingen är målet. 

I jämförelse med borgerlig skrämselpropaganda med trygghetskomplex är det avslutningsvis hedervärt att vilja fortsätta framåt. Men på riktigt vore det sundare med en vänster som återtog initiativet och pratade lite mer om resursfördelning. Och då inte för att vi är ett välmenande hippe-kollektiv, men för att våra idéer bär kraft att stärka samhällsekonomin och således alla dem som i skrivande stund betalar priset för det högerekonomiska experimenterandet.