Den bedömningen gör åtminstone Max Seddon, chef över Financial Times Rysslandsbevakning. Sedan 2014 har landet delvis frigjort sig från beroendet av den globala ekonomin och haft tillfälle att stresstesta systemen. Även om nya sanktioner skulle skada landet ekonomiskt håller Seddon det inte för sannolikt att de skulle få avsedd effekt: att avskräcka från en invasion. Seddon menar även att det folkliga stödet inte påverkats av sanktioner hittills, utan snarare bidrar till antivästliga sentiment.
Ryssland som nationalistiskt projekt står, beklagligt nog, stabilt.
Förutom de territoriella frågorna riskerar situationen att skapa stora problem för Sverige. Ryssland är en storexportör av olja och gas. Ökad global efterfrågan på gas har drivit upp energipriserna över hela Europa. Här i Sverige står vi inför valår och det råder ingen nationell enighet i frågan. M, KD, SD och L har gjort kraftiga utspel kring sänkningar av elskatten. Samtidigt arbetar sittande regeringar över Europa för att hitta sätt att kompensera hushållen för ökade elpriser.
Forbes analytiker menar att den geopolitiska bakgrunden till Rysslands missnöje är dess önskan om att minimera Ukrainas roll som en exporthub för gas samt fördröjningen av Nord Stream 2, naturgasledningen mellan Ryssland och Europa via Östersjön. Projektet har mött stort motstånd, bland annat från USA som påpekat riskerna med ett europeiskt beroende av energiimport från ryska statskontrollerade Gazprom. Även Ukraina har motsatt sig projektet då den nya gasledningen riskerar att undergräva landets roll som transitland mellan Ryssland och EU på gasmarknaden.
Den geopolitiska situationen för tankarna till Matrix/Baudrillard-citatet ”welcome to the desert of the real” – välkommen till verkligheten, fast till en verklighet som i det här fallet består av komplexa, politiska relationer med handelsförbindelser under hot av krig.
Det ökade vapenskramlet har försatt svenska säkerhetspolitiska experter i full karutta längs landets spalter. Alla som motsätter sig ett svenskt Nato-medlemskap är i princip landsförrädare. Visserligen löser inte Nato energikrisen, men det känns onekligen bra att fantisera om större muskler när Ryssland, sannolikt, använder gasexporten som ett påtryckningsmedel mot EU. Mot bakgrund av hur den samlade affärspressen nämner hur rusande elräkningar delvis beror på ökade gaspriser, och delvis på för tidig omställning till grön el, är det också enklare att föreställa sig ett Nato-medlemskap än att EU skulle lägga om sin energipolitik. För ja, EU har en energipolitik.
I Europaparlamentets eget factsheet om den inre marknaden för energi kan vi bland annat läsa att ”under 1990-talet, när de flesta nationella el- och gasmarknader fortfarande omfattades av monopol, beslutade EU och medlemsstaterna att successivt konkurrensutsätta dessa marknader”. Fri översättning: Det fanns nationella statsmonopol som såg till EU-ländernas energiförsörjning. Dessa har vi privatiserat.
”Industriella och privata förbrukare” kan nu ”fritt välja el- och gasleverantör bland en lång rad konkurrenter”. Fri översättning: Alla bör anmäla sina telefonnummer till nix-registret för att slippa bli uppringda av elabonnemangsförsäljare som har låga incitament för att bygga ut elnäten.
Hur är det med elpriserna då? Jo: ”Prisbildningen baseras på tillgång och efterfrågan. Kunderna gynnas av marknadsreglerna och är aktiva marknadsdeltagare.” Fri översättning: Även om Sveriges energiproduktion är mer än tillräcklig har bristen på rysk gas drivit upp energipriserna i övriga Europa, som därför importerar svensk el från avreglerade aktörer. Tillgång och efterfrågan driver upp priserna inom hela den inre marknaden, inklusive Sverige. Undantaget är Malta, som passade på att binda sina gaspriser.
Möjligen skriver jag det här eftersom jag har covid och hög feber – Sverige måste gå med i Nato. Det vore en betydligt enklare lösning än att EU ändrar hållning vad gäller statliga energimonopol. Den styrning, planering och elproduktion det en gång innebar kan vi bara glömma. Nyliberala reformer utgör vår enda verklighet och nu får vi leva med ena benet i Nato och det andra surrat vid Gazproms kranar. Fortsatta satsningar på grön el är omöjliga. Faktum är att ingenting är möjligt.
I alla fall inte under en nyliberal doktrin.
Eller så skulle vi kanske prova något helt annat.
