Varför ska man välja det yrket? Det verkar ju vara något som ständigt ska nedprioriteras.

Barn kontra överskottsmål i offentliga budgetar. Gissa vem som vinner?

Var kommer den här sjukdomen ifrån? Ja, det är en sjukdom inom offentlig politik. Ett virus i folkvalda hjärnor. Vi har ett finansiellt överskott på över 900 miljarder kronor i offentlig sektor. Ändå säger rikspolitiker att man inte har råd att investera.

Vi har sänkt skatter för runt 180 miljarder per år. Ändå säger samma ansvariga att vi inte har råd med välfärden utan att höja avgifter och ”effektivisera offentlig sektor”.

Effektivisera betyder alltså ha färre anställda.

Den här politiken inleddes faktiskt redan på 1980-talet då Kjell Olof Feldt (S) ville mota borgerligt skatteknorr med minskade offentliga utgifter. Han bromsade kraftigt, sedan fortsatte politiken på 90-talet och tog ny fart på 00-talet och nu står vi här med en jätteekonomi på snart 4 000 miljarder kronor per år i BNP men vi har ändå inte ”råd” med förskollärare till barnen.

Däremot har vi råd med nya shoppingcentrum.

Råd med privata bankvinster på över 100 miljarder.

Vi har råd med 10 nya miljarder till militären.

Vi har råd med Rut-avdrag men inte med städare på sjukhusen.

Vi har fått en politik som vrider sig i en tvångströja som man själv skapat. Hela poängen med den är att offentlig verksamhet ska ha mindre och privat ska ha mer i samhället.

Fast man använder ju inte sådana ord. Man säger att ”vi ska satsa på jobb” och det låter fint tills man inser att det inte handlar om att anställa fler utan om att göra fler ”anställningsbara”.

Det krävs ju inte någon särskild superhjärna för att öka antalet jobb.

Varje förälder ser hålen på den egna förskolan.

Eller vid ett besök på äldreomsorgen.

Jobb, jobb, jobb. Men inte offentliga sådana. På 90-talet kom politiken på en lösning inför oviljan att ha anställda att ta hand om våra barn. I landet skapades föräldrakooperativ, inte för att föräldrarna hade några stora pedagogiska idéer om annan typ av förskola, utan för att man helt enkelt inte fick plats för sina barn. (Okej, visst fanns några få med pedagogiska idéer, men ärligt talat ... några ytterst få.)

Nästa lösning blev att ropa på Pysslingen och andra privata aktörer som skulle lösa problemet med att vi inte gemensamt får anställa fler. Men det enda sättet för privata dagis att gå med vinst är ju genom att minska kostnaderna, det vill säga färre anställda. Och färre anställda – hur privat en verksamhet än är – betyder färre anställda. Större barngrupper. Ökad stress. Ökad osäkerhet.

Varför i all världen ska vi piska oss själva till detta?

Jag älskar alternativa verksamheter. (Hallå, borgare, läs den meningen igen!) Men det är fel när man skapar osäkerhet och otrygghet genom att göra föräldrar till osäkra arbetsgivare. En betydligt enklare lösning är självklart att kommunen är arbetsgivare och att personalen sedan får chans att välja mellan olika driftsformer. Vill man jobba i personaldriven verksamhet? I föräldradriven? Eller i ”vanlig kommunal”? Eller kanske med särskild pedagogisk inriktning?

Alternativ handlar inte om att saker inte ska ägas och genomföras offentligt, alternativ handlar om att vi gemensamt vågar upplåta olika former men vi betalar för dem ihop och vi tar ansvar för dem ur en gemensam kassa.

Blir någon sjuk finns vikarier för alla i en gemensam pool om man vill det. Varje förskola är inte utlämnad till sig själv. Varje ”enhet” är inte ett låtsasföretag skapat med samma tänkande som driver privata företag. För företaget är ”ju färre desto bättre” en självklarhet på lönekontoret. Kan hälften så många tillverka lika många stålbalkar eller dataspel så är det bra för alla.

Men i offentlig verksamhet som handlar om att ta hand om varandra och lära varandra är det där faktiskt bara struntprat och detsamma som att förstöra, inte att ”spara”.

Ju mer alternativ vi kan skapa lokalt, desto mer kommer vi behöva utbildad personal som klarar av att göra ett säkert och långsiktigt bra jobb.

Att andelen utbildade förskollärare i Stockholm (ett av landets värsta exempel) är nere i 29 procent säger faktiskt allt om en decennielång misslyckad politik. Eller förlåt, lyckad politik – för den ”kostar mindre”. Men låt oss vända på det där för en sekund.

Vi har inte ett samhälle för att det ska gå med vinst.

Vi har ett samhälle för att vi ska ta hand om varandra, utvecklas och skapa nytt.

Det gör man inte genom att färre utbildade tar hand om våra barn.

Det gör man bara om man skapar en sådan bra start för unga att de om 30 år, när några av dem blivit politiskt valda och får sitta i stadshus och kommunhus och fundera på budgetar, inte är så förbannat korkade att de skriver in att ”två procent ska sparas” i verksamheten.

Låt mig vara riktigt cynisk här. Den som skapar en otrygg offentlig verksamhet genom nyliberalismens ekonomiska styrideologi, kommer få möta ungar som om 30 år säger att det är väl självklart att åldringsvården måste spara två procent varje år.

De ”har inte råd”, säger de och lägger nutidens gamla budget i knät på den då pensionerade och sjuka stadsdelsnämndens ordförande.

Svinhugg går igen.