Ja, den har definitivt sett bättre dagar.
Under ett halvår avstannade stora delar av det ekonomiska livet helt. I USA hade ekonomin inte stått så stilla sedan 1932. BNP har fallit i hela världen, värst är det för Indien och Storbritannien. Coronakrisen har lett till en profitnedgång för den absoluta majoriteten av företag, så den som tror att krisen är skapad av eliten behöver bara titta på de dykande vinstsiffrorna för att få sig en tankeställare.
De enda storföretag som gått bättre under corona är inte överraskande Netflix, Amazon, Facebook och Apple. Inte bara är det företag som lever på att människor sitter hemma framför en skärm – det är också företag vars främsta produkt inte skapas av de själva, utan av andra.
Under 2021 har vi sett en uppgång för läkemedelsindustrin – vinsterna är högre än någonsin – det intressanta är att det inte har översatts i en uppgång för börsvärdet. (Investerare tänker sig kanske att vaccinprofiterna bara kommer att vara en engångsföreteelse.) Resten av börsen har ju gått bra, men glädjen beror egentligen på en enda sak: statliga pengar.
Staterna har formligen öst pengar över kapitalet under corona. Centralbanker har stöttat upp företag och banker genom kvantitativa lättnader (att köpa upp statsobligationer), omfattande lån – i Sverige har Riksbanken pumpat in pengar i bankerna för vidareutlåning till företag, stöd till permitteringar med mera. Staten hade redan klivit fram och tagit en större roll i ekonomin och särskilt den finansiella delen sedan 2008, och aldrig riktigt retirerat, men nu har det nått oanade höjder.
Kapitalismen post corona är en haltande, skröplig kapitalism som inte kan gå utan att staten håller den under armarna. Det finns inte en bank som klarar sig själv. 20 procent av företagen i väst har blivit zombieföretag som endast hankar sig fram tack vare statliga lån och åtgärder, så skuldsatta att de inte skulle klara sig själva en enda dag.
Allt detta gör att nyliberalismen inte har ett case just nu. Den som tror på en självständig kapitalism tror på en död kapitalism. Högern vet detta och har därför övergått till rasism som överideologi och lämnat den ekonomiska arenan helt. Vänstern har tyvärr jagat efter och därför är den ekonomiska arenan helt tom.
Det är synd. För här finns viktiga frågor att diskutera. Som: Vilket system har vi? Vad fungerar och inte? Och: Vilket system vill vi ha?
Den epok som inleds nu kanske inte kommer likna den väloljade globala kapitalismens 2000-tal alls. Det kanske är en stapplande kapitalism som hela tiden avbryts av pandemier, kriser, klimatkatastrofer, översvämningar, bränder, misslyckade krig och människor på flykt från allt detta.
Är det då verkligen en mångfald av privata företag som är bäst på att hantera detta? Är det verkligen vinstintresset som är det mest betryggande att lita sig på i en sådan värld? Där alla tänker på sitt och kan gå i konkurs när som helst? När staten nu öser in pengar för att hålla uppe en kollapsande marknad – varför kan inte det demokratiska inflytandet ökas i samma takt? Varför kan inte pengar på samma sätt skjutas till skola, välfärd, och inte minst vård? Varför hjälper staten bara kapitalet, och inte välfärden? Hur länge kan vi använda våra gemensamma medel för att stötta ett bristfälligt system, när samhällsservicen inte fungerar som den ska?
Ett statligt ägt företag har en överlägsen fördel mot ett privat: Det statliga behöver bara täcka kostnaderna, det privata behöver gå med vinst. Vinsten är därför en börda på verksamheten som vi kanske inte kommer kunna ha råd med i framtiden.
Man kan ju också fråga sig: Har vi ens kapitalism fortfarande?
Greklands förre finansminister Yanis Varoufakis, som jag talade med i veckan inför bokmässan, anser inte det. Han menar att vi nu lever i kapitalismens slut, vilket han kommer att skriva om i en kommande bok. Jag är inte så säker – men att frågan ens dyker upp är inte ett hälsotecken för systemet.
