Det svenska U21-landslagets framgångar har inte undgått någon. Det historiska EM-guldet har i överflödiga, men välförtjänta, ord beskrivits som en bragd. Fotbollsrörelsens mörkare sidor – huliganism, våld och vandalisering – fick denna gång stå utanför mediernas rampljus. I stället var det mångfalden, kollektivet och självförtroendet som fick känneteckna landslagets spel på plan och utstrålning utanför. Ett framgångsrecept för andra svenska idrotter att ta efter, hävdade flera debattörer. Killarna i U21-landslaget har blivit förebilder för tusentals unga runt om i landet med fotbollsdrömmar.
Men samtidigt som den svenska fotbollen når nya rekordhöjder, såväl med landslaget som på klubblagsnivå, är det många unga killar och tjejer som på lokalnivå tvingas ge upp drömmen om en fotbollskarriär. Elitsatsningarna som görs i allt lägre åldrar, den tuffa konkurrensen mellan barnen och de ekonomiska förutsättningarna för att få spela skördar sina fotbollsoffer. Bortsett från att klubbarna misstar sig genom att sortera bort de spelare som kanske skulle utvecklats lite senare, och därför möjligen går miste om stora talanger, så är det här också en fråga om att ta hand om våra unga. Som den fotbollsälskande person jag är, ser jag idrottens och fotbollens fördelar för ungdomars fysiska hälsa, välmående och gemenskap. Främst för dem i socioekonomiskt fattiga stadsdelar.
Idrotten har i allmänhet blivit en klassfråga, i synnerhet även fotbollen. Jag minns skammen som ung då jag själv spelade fotboll i några av Stockholms föreningar, men inte vågade
eller ville fråga mina föräldrar om kostnaderna för laget. Det var medlemsavgifter, lagavgifter, lagkassa och kostnader för träningsställ. Klubbarna tog ingen hänsyn till föräldrarnas ekonomiska inkomster och förmåga att kunna betala för vårt deltagande. Och ju äldre jag blev desto dyrare blev det att spela, vilket tvingade mig att börja tjäna egna pengar redan som 14-åring, då som fotbollsdomare för att kunna fortsätta spela.
I dag har de ekonomiska kraven som ställs på föräldrarna blivit ännu högre. Min 10-åriga lillebror spelar i en lokal fotbollsförening och halvvägs in på året är kostnaderna för hans deltagande redan uppe i 3 500 kr. Trots arbetslösa föräldrar har han turen att hans syskon tillsammans lyckas stötta hans deltagande. Men efter att ha arbetat med barn och unga i snart tio år, så vet jag att det finns hundratals barn bara i Järvaområdet som befinner sig i samma situation och inte kan börja spela i en förening på grund av de höga avgifterna. Det är enbart de som kan betala för sig som får en möjlighet att fortsätta satsa, få tillgång till bättre träningsplaner och utbildade tränare.
Hela skulden ska inte läggas på idrottsföreningarna. Jag vet att många försöker inkludera fler i sina verksamheter, trots stora finansiella problem. Kommunerna behöver ta ett större ansvar för att stötta föreningarnas verksamheter med att nå ut till flera unga. Kommunerna måste också rusta upp de många basket- och grusplaner som i dag står tomma och möta behovet av flera konstgräsplaner och idrottsanläggningar. Så att både organiserad och spontan idrott får plats. För fotboll får inte göras till en fråga om klass.