Ledare: Den sagolika julhetsen?

Årets TV-julkalender, precis som alla julkalendrar, behandlar temat ”den sagolika julen”. I år  verkar det gå ut på att familjen är viktigast och att vi alla blir lyckligare om vi umgås lite mer och jobbar lite mindre, i synnerhet lagom till jul. Kalendern är en underhållande historia om Barna Hedenhös. ”Stenåldersvildarna” kastar avgnagda ben på golvet och kissar i blomkrukor, men de gör saker tillsammans och barnen får vara med. Den här gången åker de inte till Ur-York utan till framtidens Stockholm, ditönskade av en liten tjej, Stella, som saknar sin familj. Pappan måste jobba och lämnar henne hos farmor, en bister kvinna helt uppe i sitt arbete, hon vill inte bli kallad för farmor och vill inte kramas. Mamma och syskon har vid avsnitt fem inte synts till och den sagolika julen är ännu inte uppfunnen.

Vad säger det om oss i Sverige 2013?

Jo – att vi har fruktansvärt dåligt samvete över att vi inte umgås med våra barn och att vi hoppas på att vi kan fixa det genom en helt sagolik jul, gärna med dyra presenter, pynt i mängder och mer mat än vi kommer att äta upp. Dåligt samvete leder till julhets.

Men för alla handlar inte julhets om vad de ska köpa åt vem och hur de ska hinna med allt – utan om hur de överhuvudtaget ska kunna köpa något extra. Alla barn saknar inte tid med sina föräldrar utan mat, vinterskor och gympakläder. I värsta fall saknar de samtidigt just tid och stöd från föräldrarna, inte sällan för att föräldrarna mår så dåligt över den ekonomiska situationen att de inte orkar.

Om en sagolik jul handlar om att umgås, familj, barn och vuxna – varför är det då så viktigt med presenterna, pyntet och maten? Om barnen är det viktigaste vi har – varför ska vi bara umgås med dem till jul?

Jag ramlar också dit, varje år, fast jag avskyr det. Vad ska jag köpa? Duger det? Får barnen tillräckligt för att inte känna sig utanför i skolan när de börjar igen? Har jag verkligen inte råd med lite till, det är ju ändå jul…? Visst är de värda det här också!

Det är de, självklart. De är värda allt jag äger och har – men blir de lyckligare och helare som människor om jag förköper mig på julklappar? Antagligen inte.  Blir de lyckligare om vi sitter en stund varje dag, kanske runt middagsbordet, och pratar om dagen som varit? Det tror jag mer på. Vad är det som utvecklar oss som människor och som får oss att växa? Inte är det dyra presenter i alla fall.

Å andra sidan är det inte total brist på presenter, kläder och mat heller. Fattigdom är enbart en plåga, allestädes närvarande även i Bergslagen. Därför vill jag tipsa om ”Matkassen” som finns på Facebook och på www.matkassen.info. Genom dem kan vi som har lite för mycket hjälpa dem som har alldeles för lite genom att helt enkelt ge dem en kasse mat eller kanske våra barns urväxta vinterskor. Kanske lyfter vi därmed också lite av bördan från föräldrarnas axlar så att de orkar vara närvarande med sina barn.  Sen kan vi gå hem till våra barn och umgås med dem. Det vore väl sagolikt på riktigt!

Carina Särnqvist