Huruvida det är ett autentiskt citat eller inte vet jag inte, men sant är att varje gång något läcker ut i pressen om vad bankerna gör så blir det skandal. Efter Swedbanks smusslande avgår hela styrelsen och efter avslöjandet om Panama avgår statsministrar och igår stod det folk i centrum och delade ut flygblad om att ”kasta av oss bank-oket”.

Skälet till att detta inte händer oftare är att vi sällan får insyn i vad bankerna gör.

Och detta fokus på brottsliga skandaler tenderar att dölja att den verkliga skandalen, det verkliga brottet, är systemet självt.

Som att hela samhället skuldsatt sig för att få bo kvar i samma hus vi redan bodde i.

De senaste femton åren har nära halva Sveriges vuxna befolkning tagit ett bolån. Sammanlagt rör det sig om 1 869 miljarder kronor. Så mycket har vi lånat av bankerna sedan 2001. Alltså: Nära tvåtusen miljarder kronor.

Dessa banker har inte byggt våra lägenheter, de har inte renoverat dem, de har inte byggt några nya heller. Det är samma hus nu som då – för så lite har det aldrig byggts i Sverige som under den här tidsperioden.

Vad har alltså bankerna gjort för att förtjäna att vi nu är skyldiga dem tusentals miljarder kronor? Vad har de bidragit med till samhället, förutom frustration varje gång man har med dem att göra? Jag menar, vi talar om de företag som har sämst öppettider, sämst service och som dessutom är i särklass otrevligast mot sina kunder.

De har lånat ut pengar, kanske någon säger – men de har faktiskt inte ens lånat ut några pengar i någon verklig bemärkelse.

De pengar vi har lånat finns inte ens än. För varje hundring som lånas ut behöver bankerna bara ha 16 kronor. Detta efter att kapitaltäckningskraven skärpts – före finanskrisen fanns det banker som bara hade tre kronor för varje hundring. Det är detta som alltså skiljer en bank från en människa. Människor kan inte låna ut pengar de inte har, men det kan bankerna.

Vad människan kan som inte banken kan är dock att skapa värde. För hur mycket man än fixar och trixar och spekulerar så gäller fortfarande en sak: det är arbete som skapar värde.

Lån är bara ett krav på oss att arbeta ihop en viss summa. Lån är en förväntan på framtida tillväxt.  

Och nu har alltså bankerna en samlad förväntan på oss människor som uppgår till 293 procent av BNP. Det är betydligt högre än Greklands statsskuld.

Alla förstår att om bankernas fordran vida överstiger det samlade värdet på allt arbete som utförs i landet, så finns i det långa loppet två alternativ.

Antingen måste deras fordringar skrivas ner eller så måste vi arbeta hårdare.

Men på något sätt måste förväntningarna och verkligheten mötas.

Och nu är det dags.

Den 1 juni blir amorteringskravet efter mycket om och men verklighet.

Det här betyder att limbo-tiden är över. Man kommer inte längre kunna låna hur mycket som helst utan att ha pengar och betala superlåg ränta i all evighet. Från och med nu måste man också betala av på lånet – 1 procent om man lånat hälften av beloppet, 2 procent om man lånat 70 procent.

Att det införs är inte konstigt – IMF har länge varnat för svensk bolånebubbla, utländsk finanspress har skrivit hur mycket som helst om det, det har upprepats på alla bankmöten, bara här är det tyst förutom Andreas Cervenkas desperata rop i SvD. Det har till och med påståtts att det inte är en bubbla, vilket i och för sig är typiskt – förnekelse är en integrerad del av bubblan.

Bubblan följer en kurva som är såväl ekonomisk som psykologisk. I början talar människor förläget, att ens nämna ordet ”miljon” känns som att förhäva sig, att låtsas som man är något mer än vad man är. Sedan vänjer de sig och med ens slänger de sig med miljon hit och miljon dit utan att blinka. De har inte sett eller rört pengarna på riktigt men blotta vetskapen om att de på något sätt är miljonärer gör att de beter sig annorlunda. 

Ju mer uppblåsta människorna blir, desto större är i regel bubblan. (Endast två länder i världen har haft en snabbare prisökning på bostäder än Sverige, så det är inte underligt att halva Sverige tror sig bo i lyxslott.) 

Sedan, när bubblan spricker, går luften bokstavligen ur människorna. Se på hur de rör sig och talar på Irland eller i Sydeuropa efter krisen. De sjunker ihop, deras ryggar böjs, deras ord blir mindre, det är så påtagligt att hela det kollektiva självförtroendet varit lika fiktivt som pengarna. De tittar sig omkring och upptäcker att deras lägenheter inte är mer än golv, ihåliga väggar, ful fasad och att de inte är mer än frisörer och webbutvecklare när allt kommer omkring. Och de skäms. Jantelagen kommer som en blixt och golvar dem alla, för tro mig, det är inte en svensk företeelse.

Nu är frågan: kommer amorteringskravet leda till att luften pyser ur bubblan lite i taget, eller blir det en krasch? Långtidsutredningen, vars kapitel om bostadsmarknaden på det stora hela är verklighetsfrämmande, konstaterar dock att effekterna kommer synas först på konsumtionen. 

Varför? Jo, om vi måste ge allt mer av vårt arbete till banken i fortsättningen (annars blir vi av med vårt hem) kommer vi att skära ner på andra saker. Och då kommer andra företag att gå i konkurs – inte bankerna. De har tagit ett strypgrepp om oss genom att i praktiken skaffa sig kontrollen över det viktigaste vi har: våra hem.

Hur vi kunde gå med på detta kommer vi förmodligen inte fråga oss förrän efter kraschen.