Oavsett vem som vinner, är en sak klar: det är ett nytt Chile som fötts, den politiska mitten har kollapsat, den pakt som rått i landet sedan Pinochets död är krossad. Det är frukten av protesterna 2019 där 1,2 miljoner människor var ute på gatorna och protesterade under mottot ”Det handlar inte om 30 pesos utan om 30 år”.
30 år då landet inte gjort upp med arvet från Pinochet, 30 år av rädsla för att rösta på vänstern, 30 år av låtsad social fred, 30 år då den lilla klick som lade beslag på landets rikedomar under diktaturen – däribland president Piñera – fortfarande äger merparten av resurserna. Chile har den största ojämlikheten inom hela OECD, och en procent av landets befolkning äger en tredjedel av tillgångarna. Men när folk började öppna ögonen, svarade militären med att ta synen från dem.
För det övervåld som militärens carabineros bemötte protesterna med, var systematiskt riktat mot en kroppsdel: ögonen. 500 personer förlorade synen helt eller delvis.
Under protesternas höst 2019 var det en bok som oväntat hamnade på andra plats på bestsellerlistan över mest sålda böcker i Chile. Det var författningen.
Pinochets författning från 1980 har kallats världens första nyliberala författning. Där skrevs det in att offentliganställda inte fick strejka, att sjukvården ska finansieras via fonder, att militärens roll även är att garantera den ”inre säkerheten” och att staten inte får driva offentliga verksamheter såsom vård och skola. Där och då introducerades upphandlingsprincipen. Samma år antog SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen, ett program som förespråkade att skolan skulle drivas privat men finansieras offentligt via skolpeng.
Nu krävde demonstranterna att diktaturens författning skulle göras om en gång för alla. Piñera utlyste folkomröstning till en konstituerande församling som skulle skriva den nya grundlagen. Det blev storstryk för hans eget parti Renovación Nacional, som bara fick 38 av 155 platser. Ledare för församlingen blev Elisa Loncón, representant för Chiles äldsta folk men nyaste politiska kraft: ursprungsbefolkningen. Som tagit plats i protesterna som aldrig förr.
Under hösten har vänsterns Gabriel Boric, född 1986, lett opinionsundersökningarna med bred marginal. Han har annonserat sin avsikt att regera tillsammans med kommunistiska partiet, vilket för en europé förmodligen betyder något annat än vad det gör i Chile. En europé tänker ”Kommunism, Sovjet.” I Chile betyder det ”Fara, militärkupp”. För sist folket vågade rösta på en radikal socialist, blev straffet 17 års militärdiktatur. Att den rädslan ser ut att ha släppt är historiskt.
Men så de senaste veckorna har extremhögerns kandidat José Antonio Kast lyckats få allt stigande siffror. Kast är född 1966, tyskättling – hans far var en nazistisk militär som rymde efter att ha tillfångatagits av de allierade – och hans bror har varit chef för centralbanken. Han är emot abort, har nio barn och hans fru har startat kampanjen ”Kvinnor för Kast”. Kasts politiska idol är Bolsonaro i Brasilien och likt honom är Kast den första presidentkandidaten sedan diktaturens fall som så öppet försvarar diktaturen.
Mittenhögern och kristdemokraterna presenterade några andra kandidater, men då de insett att deras tid är över har stora delar av den chilenska högern ställt sig bakom Kast. Förmodligen kommer det att gå till en andra omgång i december. I den sista opinionsundersökningen leder Boric med en procent över Kast
