BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Åtgärder för miljö, hälsa och riksdagens frihet att i framtiden välja väg kommer att inskränkas. Kommunernas situation efter det att avtalet antagits kommer att försvåras. Fackliga rättigheter kan knapras på.
Och nästan ingen tycks reagera därför att det är så oändligt jobbigt att sätta sig in i beslutsunderlaget. Det handlar om ett internationellt avtal. Ceta heter det. Handels- och investeringsavtal mellan EU och Kanada.
Låter kanske oförargligt. Det är det inte. Det handlar om att förstärka den sentida formen av globaliserad kapitalism där kapitalet ges rätt att gå på tillväxtjakt var helst det vill. Det handlar om att de kapitalvaldas makt ökar på bekostnad av de folkvaldas.
Avtalets system- och normförändrande innehåll tonas ner av dess förespråkare. Som hellre talar om möjligheten till några promilles ökad tillväxt.
Det kan tyckas som om världen blivit galen.
Ceta - Comprehensive Economic and Trade Agreement – är ett avtal mellan EU och Kanada som förutom frihandel handlar om att ge företag större möjligheter att stämma de länder som tar beslut som inte passar företagens planer. Vilket innebär inskränkningar i det vi lärt känna som demokrati, med stor risk för försämrade sociala rättigheter som annars hade kunnat bli fallet, med svårigheter att reglera välfärden och hinder för att skärpa regelverk för att skydda natur, miljö och planetära processer som till exempel klimatet.
Möjligheten att gå före, ställa högre krav som sedan också kan bli normgivande i andra länder, kan försvåras. Mångfalden i försök att förbättra miljöregler, vidta åtgärder för klimatet och skydda medborgare försvåras ytterligare och vi går mot allt enfaldigare system. Bolagen vill ha likriktade globala marknader, ogillar det man kallar fragmentering - det som vi andra kallar demokratiers rätt att ta egna beslut. Drömmen är, komiskt nog, densamma som den var i Sovjetunionen när det gäller enhetlighet, samma regler överallt, ”stabilitet”.
Enligt Ceta skall ett regelsamarbete upprättas som bland annat ska utvärdera lagstiftningsinitiativ. Vilket i praktiken betyder att en icke-politiskt vald församling ska granska förslagen. Visst skrivs ”skyddsklausuler” formellt in, men vi sätter oss på det sluttande planet.
Och vad mer: För första gången accepteras ett avtal med en negativ förteckning av liberaliseringsåtaganden av tjänster. Detta innebär att nya tjänster per automatik blir ”liberaliserade”. Detta avviker från normen i tidigare avtal där man i stället upprättat en lista på sektorer man vill ”öppna upp”. I en av de två kritiska motionerna som lämnats in med anledning av att regeringen vill godkänna avtalet kan man läsa:
”Normen ändras från global konkurrens på utvalda tjänster, till i princip alla tjänster. Detta avtal är sista sucken för Reagantidens ideal om dogmatisk privatisering som nästan inga väljare längre försvarar. I stället för att ta politisk strid för denna politik göms den i svårlästa avtal med komplicerat språk. Rent teoretiskt påtvingar inte Ceta nya liberaliseringar, men det skapas en inlåsningseffekt.”
Motionen är skriven av några av de obstinata miljöpartister som valt att inte kandidera till riksdagen i årets val. De kommer likt Vänsterpartiet att rösta nej till avtalet. Risken är att det i inte blir fler.
I en tid när kapitalets frihet väger tyngre än människors frihet - och när globaliseringens principer blivit religion - tycks de flesta politiker vara oändligt naiva. Hur kan sossar rösta ja? Hur kan socialliberaler?
De sitter på det sluttande planet, har räckt ut handen till den globaliserade marknaden som tackar genom att sluka armar, knapra på resterande kroppsdelar och steg för steg ta död på de hjärnceller som ifrågasätter. Så tas beslut som kan visa sig vara omöjliga att ta tillbaka.
En nåd att stilla bedja om är att detta blir sista sucken för Reagan- och Thatcherspokens ideal. Att vi får se ett ärofyllt återtåg till sans och måtta. Att politiker, vars ideologier bygger på något annat än nyliberalism, rätar på ryggarna.
