Som om det vore samma sak!
Jag är kommunpolitiker och får som sådan ta del av resultatet av den enligt lag årligen utförda lönekartläggningen med tillhörande handlingsplan. Allt utifrån gällande lagstiftning. De fackliga organisationerna påtalar i sitt yttrande att gapet mellan kvinnors och mäns medianlön ökar. De vill därför att handlingsplanen ska hänga ihop med kommunens uttalade målsättning att arbeta aktivt för jämställdhet och vara regionens mest rekommenderade arbetsgivare. De vill helt enkelt ha en helt ny handlingsplan, som är modigare.
Arbetsgivaren menar att man följer lagen och menar att den stora förklaringen till att alla mäns medianlön är högre än alla kvinnors medianlön är den ”påverkan som marknaden har på specifika befattningar som är mansdominerade”. Men säger också att det faktum att svensk arbetsmarknad är könsuppdelad innebär svårigheter att rekrytera män i kvinnodominerade yrken och tvärtom. Och, med hänvisning till det, anser man inte att fackens krav på en annan lönepolitik, bland annat med en strategi för hur marknaden ska hanteras, ryms inom det lagstadgade kravet på lönekartläggning.
Systemet för värdering och klassificering av olika befattningar är naturligtvis sinnrikt konstruerat och bygger på både uppskattningar och uppfattningar. Säkert mäts allt som går att mäta. Men vad händer med det som inte går att mäta? Hela den arsenal av erfarenheter som finns i ett vibrerande flöde i en relation, hur mäts det? Inom hemtjänsten, i förskolan, i klassrummet, på äldreboendet, på fritidsgården? Tiden det tar att uppfatta en underliggande mänsklig signal, en inbjudan till förtroende, vad kallas den? Händernas varsamhet, vilken variabel är det?
Den lönebildning som skett i decennier har i huvudsak varit på mäns villkor, utifrån mäns arbetssituation och mäns livssituation. Normen med mannen som familjeförsörjare och kvinnan som drygar ut hushållskassan lever fortfarande kvar.
Män har alltid använt ökad kompetens som grund för krav på högre lön. För varje nytt verktyg eller ny maskin har befattningen fått ett nytt lönegrundande tillägg. När kvinnor försöker göra på samma sätt, inom till exempel vården och omsorgen, stör det. Det väcker en diskussion om att det börjar bli inflation i olika tjänstebetäckningar och ”man kan väl inte hitta på hur många befattningar som helst”.
Hur många gånger har vi inte hört att det behövs ”fler händer” till vården? Själv har jag aldrig hört att det behövs fler händer inom industrin. Där är det kompetens som gäller.
Nu, när den sektor som länge utmålats som den ”tärande” sektorn visar sig vara den ”bärande” sektorn, kanske det vore på sin plats med en ordentligt kritisk diskussion också om den svenska modellens lönebildning. Det borde vara helt rimligt att konstatera att otrygga anställningar, ofrivilliga deltider och delade turer måste få ett slut men också att den i grunden patriarkala lönevärderingen måste göras om.
Jag vet – lagen kräver inte detta. Men i väntan på att lagen vässas kan varje arbetsgivare som vill och vågar gå längre. Och självklart ska vi inom den politiskt styrda sektorn gå före! Jag orkar inte höra en enda ”förklaring” till om varför kvinnors löner är lägre. Jag har hört detta i snart 40 år. Det är inget försvar. Om medianlönen hos kvinnor och män i min kommun skulle vara lika skulle det kosta 25 miljoner i min kommun. Helt omöjligt! Jaha, men det betyder ju bara att kvinnor subventionerar kommunens verksamheter med samma belopp. Med konsekvensen att varje individs ersättningsnivå i sjukkassa, a-kassa, föräldraförsäkring och i slutändan pensionen, blir lägre.
Vi kan naturligtvis hylla den svenska modellen där arbetsmarknadens parter kommer överens men om samma parter samtidigt är överens om en i grunden patriarkal utgångspunkt så kommer vi ingen vart. Män har högre lön på kvinnors bekostnad. Så enkelt är det. Så har det sett ut från början och så är det fortfarande. Därav min frustration. Vi måste komma längre, fortare!
