Under hela min gymnasietid och några år därtill spelade jag i ett band där vi var fyra rätt kaxiga tjejer och en kille. Våra drömmar var stora. Vi stretade på i replokalen och på ibland halvtomma spelningar för vi trodde på det vi gjorde, och vi var inte de enda. På den lokala replokalen fick vi både uppmuntran och praktisk hjälp av eldsjälar, som kanske ville satsa lite extra på oss just för att vi var mestadels tjejer i bandet. Det är jag fortfarande glad och tacksam över. 

Drömmar närs av förebilder, av identifikation, det är ett faktum. Det hände att vi jämfördes med Sahara Hotnights. Jag dansade till Hello Saferide och Marit Bergman på festivaler, och såg Robyn äga hela världen från en scen. Det fanns då och finns fortfarande så otroligt många begåvade kvinnliga artister och bandmedlemmar. Så varför ser det fortfarande ut som det gör?

Första gången jag skrev om detta var i frustration över festivalen Bråvallas bokningar 2014, då endast 14 kvinnligt dominerade akter bokades av totalt 97. Uppsalas musikscen våren 2016 har något bättre siffror, men vi har en bra bit kvar. Tio år efter min mest bandaktiva tid har fortfarande inte mycket förändrats. Min inre 17-åring vill skrika och svära, dagens 27-åring resonerar.

För självklart kan man fråga sig varför en jämställd representation på Uppsalas musikscen, eller musikscenen generellt, är viktig. Och svaret är lika enkelt som svårt – för att strukturer tenderar att vara självförstärkande. För hur mycket stöd och pepp mitt gymnasieband än fick så var vi alltid ett undantag, ett ”tjejband”(när är för övrigt manligt dominerade band någonsin ”killband?). Ständigt i minoritet, och ofta ifrågasatta. 

När jag var 17 fanns mig veterligen inte initiativ som Rättviseförmedlingen, Jämställd festival och Nätverket 50/50. Jag är glad att de gör det nu. För det är bara genom att informera, tjata och nöta som medvetenheten om den ojämställda musikbranschen kan växa och utvecklingen vändas. Att det ser ut som det gör är kanske egentligen ingens fel, det är så det fungerar med strukturer. Men alla som arbetar med ungdomar eller inom musikbranschen, alla som arrangerar konserter och spelningar, delar på ansvaret att vända utvecklingen. 

Jag tror att en positiv spiral kan skapas. Om vi kan skapa en medvetenhet kring problemen med en ojämställd musikscen så kommer arrangörer att boka mer jämställt, vilket kommer att leda till att fler tonårstjejer får förebilder att hitta bränsle i. Och då blir de kvinnligt dominerade banden och artisterna fler, det är jag övertygad om. För det är det enkla och svåra med strukturer – det tar tid men de går att förändra.

När vi har gjort det hoppas jag att alla ”tjejband” därute kan få sluta vara undantag och bara vara band bland andra. Då kommer min inre 17-åring att jubla.