Ledare: Den (o)jämställda hälso- och sjukvården

Jag har som landstingsråd ett särskilt intresse av att följa hur jämställdheten utvecklas inom hälso- och sjukvårdsområdet. Det var därför med spänning jag under förra veckan tog del av SKL:s rapport, (O) jämställdhet i vård och hälsa, som var en uppföljning på en tidigare rapport om hur den svenska hälso- och sjukvården behandlar och bemöter kvinnor och män. 

Tragiskt nog så visar även denna rapport att det finns stora skillnader på den vård och behandling som ges till kvinnor och den som ges till män. Exempelvis får kvinnor vänta längre på en operation av grå starr och har sämre syn när de väl blir opererade, män får färre höftproteser inopererade vid höftledsfrakturer än kvinnor. Målet är inte att kvinnor och män ska få exakt samma vård, utan att det inte ska finnas några omotiverade skillnader beroende på kön. 

När det gäller kvinnors och mäns självupplevda hälsa så upplever kvinnor att de har en sämre hälsa än män medan hälsoundersökningar faktiskt visar på det motsatta. Kvinnor får mer sällan diagnosen diabetes, övervikt och alkoholrelaterade sjukdomar. Män får mer sällan diagnosen psykisk ohälsa, kronisk smärta och benskörhet. En av förklaringarna kan vara att de kriterier som används för att upptäcka psykisk ohälsa är framtagna efter en kvinnlig norm vilket medför att psykisk ohälsa inte upptäcks lika ofta hos män, för att symtomen och uttrycksätten skiljer sig åt. Även här är det viktigt att inte bedöma kvinnor och män på samma sätt, utan utgå från att psykisk ohälsa uttrycks på lite olika sätt. För att man i slutänden ska ha samma möjligheter till vård och behandling för åkomman.

Som alltid när denna typ av rapporter redovisas kommer det att finnas de som på olika sätt försöker slå hål på resultatet, hävda att det finns rimliga förklaringar till skillnaderna. I vissa fall går det säkert att hitta förklaringar, men det viktigaste är att dessa resultat används som ett redskap för hälso- och sjukvården att reflektera över hur man bemöter och behandlar de patienter man möter. Detta kan konkretiseras på många sätt. I landstingets HBT-certifiering av verksamhet har det också visat sig att certifieringen har haft positiva effekter på detta område. Just eftersom att man tvingas ifrågasätta sitt eget agerande.

Vi bär alla på fördomar och förutfattade meningar som gör att vi kanske inte alltid fattar så förutsättningslösa beslut som vi tror. Genom ökad kunskap får vi också möjlighet till förändring som leder till en mer jämställd hälso- och sjukvård. Men för att vi på riktigt ska få ett jämställt samhälle där kvinnor och män har lika goda förutsättningar till ett gott liv krävs att vi alla drar vårt strå till stacken.  Inte någon annan, utan du och jag. Inte i morgon, utan här och nu!