Moderaternas stämma i Karlstad är slut. Partiet gick helt klart åt höger och den nymoderata eran är över. Det känns som att en maskerad har avslutats. I mer än tio år gick de ledande moderaterna omkring och låtsades som att de var Socialdemokraternas verkliga arvtagare i sitt försvar av välfärdens kärna, kollektivavtal och den idé om social utjämning som varit så viktig i svensk politik. Ibland försökte de till och med, i sina statsbärande ambitioner, lägga beslag på Tage Erlander, och det var rentav på vippen att de ville göra om Olof Palme till en borgerlig statsman från Östermalm. Priset togs väl när en partisekreterare i en splitterny historieskrivning ville ge Moderaterna äran av kampen mot apartheid.
Men det var en maskerad. En maskeradbal som lämnade politisk förödelse efter sig: utarmad välfärd, ett växande SD, politisk avmobilisering. Ett kanske dödande skott mot välfärden avlossades under den där maskeradbalen.
Vid slutet av den nymoderata eran hade skatterna således sänkts mer än vad gammelmoderaterna en gång utlovat, och segregationens mekanismer fick verka ostört, inte minst på skolans område. Men det skedde stegvis, och folk i gemen uppfattade det inte som så dramatiskt eftersom socialdemokratin både före och under denna tid rörde sig mot mitten. Det ideologiska avståndet mellan höger och vänster försvann. Fredrik Reinfeldt blev symbolen för detta. Han framträdde mer som tjänsteman än som politiker, ja, någon liknade honom vid en läkare som neutralt ordinerade behandling för patienten. Under hans tid närmade sig det svenska samhället ett slags ideologisk nollpunkt. Höger-vänsterskalan försvann ur våra kroppar, ur våra reaktionsmönster, ur vårt tänkande.
Ett slags mental medvetslöshet inträder när höger-vänsterskalan försvagas. Jag kan inte komma över den unga kvinna som Dagens ETC intervjuade inför förra valet. Hon hade, om jag minns rätt, gått från att rösta på Fi – till att slutligen lägga rösten på Kristdemokraterna. Att ett sådant språng överhuvudtaget är möjligt vittnar inte i första hand om väljarnas rörlighet, utan om att partierna under lång tid varit alltför rörliga i sin ängslan att följa vad de tror är trenderna.
Jag tror att avideologiseringsprocessen blev extra stark på grund av den ökade medialisering som brakat loss de senaste 15 åren. Medierna betonar mycket mer taktik och spel än idéer och ideologier, enskilda personligheter går före de kollektiv som har med klass, kön och etnicitet att göra. Storstad gick – och går – alltid före landsbygd och landsort. Ställ Reinfeldt mot den kortvariga Juholt och man ser vad som låg i tiden: En lite överviktig politiker från Oskarshamn med stark rörelseförankring framstod som en anomali, en konstig mutation i en värld där Reinfeldts smidiga medialitet gick segrande fram. Den politiska kulturen blev alltmer av ett gated community. De politiska kommentatorerna stod innanför grindarna, sida vid sida med alliansårens politiker, och betraktade med avsmak den underlige Juholt.
TV-serien Solsidan blev alliansårens mest typiska mediala uttryck (ingenting är på allvar men vi har det bra här) och ett alltmer upphaussat Almedalen dess kultursociologiska uttryck (alla går på samma fester). Medieeliten glodde samfällt på House of Cards och vältrade sig i trendriktig, avpolitiserad cynism.
Och nu är detta över. I någon mening är det verkligen över. I det röriga tillståndet som just nu råder i svensk politik kanske få förnimmer känslan av epokskifte, men jag tror att ett sådant är på väg att äga rum. Det känns till och med som om SVT:s och TV4:s politiska kommentatorer var en aning handfallna inför M-stämman: Nyss kunde de verkligen ta till sig detta moderna, upplysta parti där finansministern hade hästsvans, men efter högersvängen vet de inte riktigt hur de ska hantera det. Och ta Anna Kinberg Batra själv. Hon är formad av den där nymoderata eran. Är en produkt av den. Och nu ska hon leda ett parti som är ett helt annat än det hon tog över för bara ett år sedan. Det känns skakigt. Hon kommer att få svårt att framträda som ledare för ett parti med statsbärande ambitioner.
Vänster-högerskalan är och förblir den centrala dimensionen i varje samhälle och i all politik. Längs den skalan utspelar sig hela det drama som kallas fördelningspolitik. Det är där slaget står om hur samhällets rikedomar ska fördelas. Och även om den skalan inte är den enda som en modern människa måste hålla sig med är det helt klart att utan den avmobiliseras stora delar av befolkningen. Jag minns valrörelsen 2010. Över hela landet syntes en isblå moderataffisch med texten: ”Bara ett arbetarparti kan fixa jobben.” Jag minns att jag såg svenska väljare på tunnelbanan stå djupt försjunkna i betraktandet av de där affischerna: är det verkligheten som förändrats eller är det bara språket?
Nu är maskeraden över. Nymoderaterna har blivit gammelmoderater. Och det borde väl till sist också framstå som allt tydligare för allt fler att SD har slutat med sin maskerad, den som gick ut på att uppträda som både höger och vänster.
Epokskifte, ja. Men först när socialdemokratin också vågar lämna maskeradbalen kommer det att märkas på allvar.
