Han har skrivit som han talar och det fungerar inte i text; här saknas de vänliga ögon som tycktes ge djup åt det han brukade säga i tv. Varje kapitel inleds med ett citat ur något av hans tal och bara det stillar effektivt läshungern. Det finns en hel del formuleringar att göra sig rolig över, som exempelvis när han bland den skara ”samhällskritiska” och ”futuristiska” författare som han – vid sidan av deckare och thrillers – läste i ungdomen räknar in – J.R.R. Tolkien! Reinfeldt har också valt att inte ta upp några brännande personkonflikter och det är nästan kusligt att se hur han knappt skriver en rad om sin far i kapitlen om uppväxten.

Det verkar rentav som om Reinfeldt knappt ens förstår varför han en gång blev moderat; han hade ju en så vanlig och trygg uppväxt och ingen av hans föräldrar var politiskt aktiv. Jag fascineras av ett borgerligt medvetande som uppenbarligen inte förstår att det redan från födseln är helt nedbäddat i en borgerlig medelklassmiljö. Världen omkring honom framstår som spöklikt naturlig och bara milt puffar den honom mot ett liv som politisk aktivist för Moderaterna.

Men det där är egentligen är inte så viktigt. Politiska memoarböcker är oftast intetsägande och på sätt och vis är det befriande att Reinfeldt inte har minsta blick för det skandalösa eller brännande.

Det som är allra mest slående i Reinfeldts memoarer är istället det faktum att han inte har några ideologiska motståndare på den vänstra halvan av svensk politik. När han efter att ha valts till Moderaternas partiordförande år 2003 bestämmer sig för att omstöpa partiet och dess politik sker det inte på grund av utmaningarna från vänstern eller arbetarrörelsen utan på grund av Moderaternas egna tillkortakommanden. Reinfeldt och Anders Borg kommer helt enkelt fram till att den moderata politiken varit alldeles för äventyrlig och uttalat ideologisk. Enorma skattesänkningar hade i alla år föreslagits av Moderaterna utan att de angett hur de skulle finansieras. Nyckelordet i Reinfeldts omstöpning av Moderaterna och i hela hans sätt att tänka är ”balans”. Det är det viktigaste i politiken: att skapa balans.

Under läsningen inser jag det för första gången på allvar: Det var inte Borg och Reinfeldt som skapade De nya Moderaterna. Det som skapade De nya Moderaterna var en defensiv och tynande socialdemokrati både i Sverige och i Europa. I Sverige hade socialdemokratin vid mitten av 00-talet bakom sig både 90-talets drakoniska nedskärningar som försvagat partiet bland LO-medlemmarna och en lång period av fortgående avideologisering. Med tiden skulle många av de mest bittra sälla sig till SD. Men hur svårt var det för Moderaterna att ta ifrån Socialdemokraterna ordet arbetarparti när Socialdemokraterna själva knappt ville tala om klassfrågor? Det var inte svårt.

I Europa hade Tony Blair i England och Gerhard Schröder i Tyskland lanserat den tredje vägens politik för den europeiska socialdemokratin. Den gick ut på att ta farväl av alla maktanalyser som handlar om arbete och kapital för att istället driva en politik som syftade till att effektivisera marknader. Reinfeldt skriver att han fann Blairs New Labour spännande. Om svensk socialdemokrati skriver han knappt något alls. Det känns som att han faktiskt insåg att den inte längre var någon motståndare att räkna med – annat än som valmaskin och ett taktiskt problem.

Omkring år 2005 var det politiska Sverige en scen som bara väntade på De nya Moderaternas ankomst. Socialdemokratin och arbetarrörelsen hade ställt i ordning scenen. Keynes hade kastats ut liksom alla slags maktfrågor som rör kapital och arbete. Avideologiseringen hade fört den svenska väljarkåren till en punkt där skillnaden mellan socialdemokrater och moderater för många föreföll ganska liten. Reinfeldt och Borgs känsliga antenner hade uppfattat saken helt riktigt: Sverige var redan på väg bort från den socialdemokratiska hegemonin och allt de behövde göra var att följa tangenten i dess riktning; någonstans visste de att den pekade mot det borgerliga samhälle de önskade sig.

De nya moderaternas åttaåriga maktinnehav innebar att det systemskifte som inletts redan på 90-talet, även av S-regeringar, nu kunde genomföras på allvar. Borg och Reinfeldt var bara mycket klokare än sina företrädare och tog en försiktigare väg till det borgerliga samhället – åtta budgetar istället för en skulle skapa det.

Fredrik Reinfeldts bok känns tom därför att den inte rymmer någon strid med en motståndare som önskar sig ett annat samhälle. Socialdemokratin hade abdikerat. Jag får när jag läst klart boken en känsla av att stiga in i ett isande tomrum: Reinfeldt var stilleståndets statsman. Han visste att status quo, så som det tedde sig för tio, tolv år sedan, verkade för det borgerliga samhälle han hoppades på.

Att hans bok varken kommer att reta upp eller entusiasmera någon är det väsentliga man kan säga om den.