Socialdemokratin i EU är förlamad. I de länder som drabbats hårdast av åtstramningspolitiken har partierna nästan utraderats (Grekland, Spanien, Portugal). I gamla kärnländer som Storbritannien, Sverige, Frankrike har Socialdemokratin krympt till partier för en fjärdedel av väljarna. Inte ens i Tyskland kan man återta makten trots majoritet med de gröna och vänstern.
Samtidigt skapar de allt större klyftorna i EU en motreaktion där borgerligheten samlar väljare som vill bryta sönder EU.
Det är alltmer extrema borgerliga krafter som driver EU-motståndet, i allt från nationalistiska partier som Le Pens Nationella fronten till Ukip i England och de finska Sannfinländarna. I Sverige är det SD som samlar mest stöd (framdrivet av invandrarhatet som är partiets grund) medan Dansk folkeparti är det största EU-kritiska partiet i grannlandet. Att kombinationen invandrarhat och EU-motstånd är en giftig bägare visar utvecklingen i Nederländerna, där vänsterkritiken av EU inte lockade på samma sätt som högerns.
Om någon för några år sen hade påstått att nytt EU-stöd istället skulle komma från nationella rörelser som vill bryta sig ur en nation, som i Skottland och Katalonien, så hade alla blivit förvånade.
Motorn bakom utvecklingen är EU:s gemensamma åtstramningspolitik. Det vill säga den tyska ekonomiska politiken. I land efter land växer en borgerlig motreaktion med olika protektionistiska förslag. Att politiken ständigt utser syndabockar (som Ukips hets mot hantverkare från Rumänien) gör att grundfrågan sällan diskuteras, men ändå är orsaken rätt enkel att se. EU som ekonomi står still. De nedskärningsprogram som Tyskland driver har skapat ökad arbetslöshet och minskad social trygghet. De fördelar EU:s expansion innebar för de fattigare länderna de första femton åren har nu vänts till sin motsats.
Fattig blir fattigare över hela Europa.
Det skapar problem för socialdemokratin. Det socialdemokratiska ideologiska projektet – ökad jämlikhet – finns inte med på kartan. Trots detta har S-partierna i alla länder märkligt nog svarat med olika varianter av Löfvens ”krona för krona”-politik. Inget S-parti vill expandera offentlig sektor, skapa jobb och utveckling genom minusräntornas gyllene tillfälle för expansion. Alla följer den tyska normen och resultatet blir att traditionella S-väljare i Europa går högerut och in i nationalistiska rörelser. Bakom hets mot invandrare över kontinenten finns ett ekonomiskt drama där miljoner människor fått det sämre.
Det märkliga är att S-partierna inte ens orkar samla ett svar på EU-byråkratins dummaste regler (här i Sverige inför regeringen lydigt EU:s skattehöjning på biobränslen vilket slår sönder en svensk bioindustri och ökar utsläppen, utan att ens försöka bekämpa beslutet).
De enda rörelser som kräver en annan EU-politik finns inom vänstern i södra Europa och i nationalistiska rörelser som SNP i Skottland. Syriza, Podemos och Portugals nya enade vänster kräver en annan EU-politik mot åtstramning, men man gör det inom unionen, inte med krav på att lämna den. (Nordens vänsterpartier vill istället lämna EU.)
Den borgerliga EU-kritiken ser annorlunda ut. Den försöker antingen lämna EU eller bryta sönder den fria rörlighet och den sammansmältning vad gäller regler och system som EU innebär.
I grunden finns två olika EU-politiska projekt. Den ena handlar om avreglering av kapital och marknad. Det stora stödet för finanskapital och banker fortsätter idag som om inget hänt. Bankernas vinster och börsernas utveckling ger ständigt nya rekordstaplar.
Den andra fåran handlar om en gemensam marknad för människor, företag och sociala system och omfördelning mellan länder. Det är den som stoppas om det borgerliga EU-motståndet fortsätter att växa. Det finns ingen borgerlig EU-kritik som hotar den frihet som har skapats för finanskapital.
Valet i Storbritannien blev en stor seger för Cameron då Tories inte utmanades av en annan ekonomisk politik, men också för att han samtidigt också kunde rida på ett EU-motstånd.
Den politiken kommer fler borgerliga ledare i EU börja fundera över.
Inte för att de i grunden är emot EU-projektet.
Men för att EU-motstånd kan skydda de gamla högerpartierna från extremare högerpartier.
Och för att motståndarna från arbetarrörelsen inte har något svar.
