Civilisationskritik måste i grunden betyda att ta ett tankemässigt steg ut ur det bestående och se hela vår samhällsformation ur ett främmande perspektiv. Om isbjörnar och rödlistade örter, gräs och korallrev kunde tala skulle vi lätt kunna få ett sådant perspektiv. Men vi är för det första ohjälpligt instängda i oss själva, i våra mänskliga psyken, och för det andra mer eller mindre slavar under de rådande dagspolitiska agendorna.
Liberalismen är idag sannolikt den idépolitiska strömning som har allra svårast att se den planetära ordningen utifrån ur ett kritiskt perspektiv. Jag vet inte om det är rättvist, men ledande liberaler verkar ha anammat Hans Roslings djupa utvecklingsoptimism som enda ledstjärna. Allting blir i princip bara bättre och bättre.
Barnadödigheten minskar, allt fler får råd att skaffa sig tvättmaskin och land efter land som nyss kallades u-länder och räknades till Tredje världen äntrar en era där levnadsstandarden höjs. Det mesta av detta är verkligen sant. Miljoner och åter miljoner fattigbönder reser sig ur misären och ser mycket mer förhoppningsfullt på framtiden. Kapitalismen har befriat produktivkrafter i global skala, även om det ofta skett med långt mer statlig hjälp än vad liberaler erkänner.
Detta är sant. Men det är också lika sant att den globala kapitalism som idag kännetecknar världen lider av två andra generalproblem som den optimistiska liberalismen vägrar att erkänna existensen av: Den är inkompatibel med en levande biosfär och den genererar våldsamma ojämlikheter inom varje land, mellan fattiga och rika, som kommer att sluta i sociala explosioner. Varje gång jag hör Hans Roslings optimism anropas brukar jag förvåna mig över hur extremt enkelspåriga hans liberala profeter är (Rosling själv var nog inte lika enkelspårig).
Liberalismen, såsom vi känner den idag, har verkligen stängt alla dörrar till den främmandegörande civilisationskritiken. Ekonomisk tillväxt och teknikutveckling ska lösa alla problem och därmed basta.
Jag trodde att det där kanske var på väg att ändras för dryga tio år sedan, när klimatfrågan plötsligt detonerade i västvärlden efter en alarmerande rapport från FN:s klimatpanel. På konferenser kunde man nu möta kända marknadsliberala ekonomer som hade sina barnbarns väl och ve i ögonen och såg genuint oroliga ut. Sedan kraschade finansmarknaderna och klimatfrågan föll på alla rankinglistor. Där står vi faktiskt fortfarande. Jodå, jag vet att en fantastisk utveckling av förnyelsebar energi verkligen har startat och blivit mer och mer marknadsmässig.
Men: Någon kursändring för en civilisation är icke i sikte. Jordens biosfär är på fortfarande på väg att krocka med ett smältande isberg.
Också mot slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet fanns ett slags lucka i den globala liberalismen när tillväxten avtog och miljölarmen gick. Ett utrymme för civilisationskritik uppstod till slut och den så kallade Romklubben (som faktiskt leddes av storkapitalet) finansierade forskarrapporten Tillväxtens gränser. Jag har den i bokhyllan och brukar ibland läsa om ett centralt stycke i den:
”Vi har allt som är fysiskt nödvändigt för att skapa en ny form av mänskligt samhälle, ett som skulle byggas för att vara i generationer. De två beståndsdelar som saknas är ett realistiskt, långsiktigt mål som kan leda människosläktet till detta jämviktssamhälle och den mänskliga viljan att nå detta mål. Om vi saknar ett sådant mål och om vi inte föresätter oss att nå det, kommer kortsiktiga överväganden att generera den exponentiella tillväxt som driver världssystemet till jordens gränser och slutligt sammanbrott. Med det målet och den föresatsen skulle vårt släkte nu vara berett att börja en kontrollerad, ordnad övergång från tillväxt till jämvikt över hela jorden.”
Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig om merparten av människorna på denna planet mycket väl skulle skriva under på den där sant civilisationskritiska visionen: Ett jämviktssamhälle, skapat av ett optimistiskt Upplysningstänkande.
I all evighet kan man förstås bråka om vad ”tillväxt” egentligen är. Men om det definieras som den ekonomiska princip som mer och mer stressar ekosystem och överskrider de planetära gränserna så är det den principen som ännu styr våra samhällen mot en klimat- och miljökris av bibliska dimensioner.
