Det har inte fötts så här få barn i Sverige sedan 1749. Det var då man började mäta, kanske får man gå ännu längre tillbaka i tiden för att hitta något motsvarande.

Med tanke på att vi lever i en historisk epok av lågt barnalstrande, trodde jag därför att det skulle vara en smal sak att få plats på förlossningen på något av Stockholms sjukhus. 

Det visade sig vara en optimistisk förhoppning. De flesta kontakter vi hade med sjukhus innan förlossningen präglades av stress, tillfälliga lokaler och en känsla av att av allt annat i vårdkedjan var viktigare än min fru.

När vattnet gick och det väl var dags, möttes vi av kalla handen från växeln på det sjukhus vi hade valt. Det var som en sketch över det fria vårdvalet. Vi hade fått önska fem "förstahandsval" där vårt barn skulle födas – men det fanns inte plats på någon av dem. Detsamma gällde alla sjukhus i stan och kranskommuner. Jag hann fundera på hur det måste vara i vanliga fall, om det är så här när knappt några barn föds?

En enda plats dök till sist upp, på det krisdrabbade Karolinska Huddinge –  där hade chefen just fått sparken, en skandal med dolda vårdskador rullats upp och 30 barnmorskor sagt upp sig i protest. 

Vi råder er verkligen att ta den här platsen, sa kvinnan i växeln, med en ton som antydde att alternativet var att föda i hallen. Men efter några om och men satte vi oss istället i en taxi mot Södertälje. 

Vad som följde var en upplevelse som inte kan beskrivas utan att bli svåruthärdligt klicheaktig. Det var, precis som man drömmer om, en av livets finaste upplevelser. 

Personalen på Södertälje sjukhus var lyhörd, uppmuntrande och verkade ha all tid i världen. Mins frus vilja var hela i tiden i fokus, allt förklarades, alternativ diskuterades. Inget gjordes mot hennes vilja. Personalen verkade tycka om varandra och sin arbetsplats, när de avlöste varandra gjordes det med kramar och, ja faktiskt, high fives. 

Jag minns att jag tänkte att detta måste vara den mest välfungerande verksamhet jag någonsin stött på – i något sammanhang. Hatten av för förlossningen på Södertälje Sjukhus, helt enkelt.

 Hur detta påverkat oss som nyblivna föräldrar går nog inte att överskatta. Den lyckade förlossningen blev som ett slags ankare. Min fru fick självförtroende, kände sig kapabel. Amningen kom igång snabbt. Ungen sov bra, mådde bra. Vi mådde bra. Det blev en drömstart på det nya livet som föräldrar. 

När jag pratat runt bland bekanta verkar vår upplevelse tyvärr vara något av ett undantag. Många bra upplevelser givetvis, men den där känslan av lyhördhet och delaktighet verkar vara få förunnat. 

Känslan bekräftas nu av forskning, som uppmärksammats av DN. Åtta av tio kvinnor som föder barn är med om ingrepp under förlossningen som de inte har gett sitt samtycke till, visar en studie. Det kan exempelvis röra sig om att känna med fingrarna långt ner i förlossningskanalen, klipp, tappning av urin, och levatorpress.

Detta verkar göras regelmässigt, trots att detta strider mot patientlagen. Och trots att möjlighet att ge sitt samtycke till olika ingrepp skapar en bättre förlossningsupplevelse. 

– En positiv upplevelse av förlossningen ger en bra start på föräldraskapet och kan påverka allt från amning till psykisk hälsa, säger barnmorskan Cecilia Häggsgård som arbetat med studien, till DN.

Under året har det varit en stor debatt kring den växande trenden med hemförlossningar. Det har gjorts dokumentärer, läkare har larmat, andra har hyllat det. I region Uppsala har det startats ett försök med hemförlossningar som bekostas av regionen.

Men hemförlossningar är troligen framförallt ett symptom på det studien visar. Att kvinnor som föder har för lite självbestämmande. Att man riskerar att inte få plats när det är dags eller mötas av stressad personal för att avdelningen är överbelagd.

Att bestämma sig för hemförlossning blir ett sätt att ta tillbaka kontrollen. Men nog vore det bra om man kunde känna så även på våra sjukhus.