Rikkenstorp. Finnmarken. I lördags inleddes den årliga Dan Andersson-veckan och fram till söndag kommer några tusen människor att röra sig på småvägarna runtom i den finnmark som ligger i Dalarna. Jag skulle tro att det är ganska många yngre människor som idag inte riktigt känner till vad finnmarken är – och vilken sällsam historia den har.

Men för ungefär fyrahundra år sedan invandrade här människor som bröt upp från södra Finland – skogsfinnar som gav sig av från krig, svält och förtryck till Sverige, som på den tiden var samma rike.

De kom över havet, till Stockholm och Gävle och därifrån tog de sig vidare ut i Sverige. Många slog sig ner i mer tättbebyggda områden och efter bara en generation var de finska kulturella särdragen helt utplånade.

Men många tusen finnar begav sig längre inåt landet, till de milsvida skogarna i Värmland och Dalarna och ibland långt in i Norge. De slog sig ner i skogarna och tillämpade svedjebruk, alltså fällde skog, brände av marken och sådde finnråg i askan – vilket faktiskt var ett högproduktivt odlande.

I Dalarna och Värmland slog sig dessa skogsfinnar ofta ner på så stort avstånd från svensktalande trakter att deras språk och kultur bevarades i sekler – långt in på femtiotalet kunde man hitta människor, ättlingar i rakt nedstigande led till de första migranterna, som talade finska. När det finska nationaleposet Kalevala fogades ihop på artonhundratalet kom en del bitar av det från Dalarna, där vissa myter och strofer överlevt i isoleringen.

Det är fortfarande omstritt vilken relation dessa skogsfinnar hade till den svensktalande majoriteten, men troligen fanns det en hel del misstänksamhet mot och nedvärdering av dessa skogsfinnar. Även om man ska komma ihåg att något sådant som ”Sverige” knappt existerade ute i byarna på sexton- och sjuttonhundratalet; det var långt innan nationalismen föddes. Men urgamla skogsfinska sedvänjor och språk levde kvar i de stora skogarna, ibland också med spår av den ryska kultur som påverkat södra Finland.

Dan Andersson, född 1888, var på många sätt ett slags försångare för en bortdöende finsk enklav mitt i det svenska samhället. Det är märkligt att tänka på att denna svenska nationalskald i många avseenden knappast var särskilt svensk – han var kluven mellan det finska arvet och det svenska, mellan stad och land, mellan gammalt och nytt.

I hans dikter ljuder de där finska namnen på tjärnar, berg, åar och platser: Luossa,Tervalax, Romi, Mattina, Kestina, Pajso. Och jag tror att Dan Anderssons skogsfinska rötter är den avgörande förklaringen till varför denne nationalskald aldrig deltog i byggandet av den svenska national­romantiken.

Hos Dan Andersson finns inga storsvenska eller nationalistiska tongångar över­huvudtaget, vilket var fallet med andra diktare från samma tid – Karlfeldt eller Heidenstam och många andra. Det finns några roliga fotografier där han och en vän som var fotograf direkt driver med det rasbiologiska institutet som vid den här tiden delade upp folk i raser och folkslag.

Dan Andersson dog i september 1920 på ett hotellrum på Bryggaregatan, i Klarakvarteren i Stockholm. Rummen hade rökts mot ohyra men cyanvätet fanns kvar i sängkläderna och det dödade honom. Efter en veckas tidningsrubriker var han landets mest kända poet. Och han kom för det mesta att förknippas enbart med finnmarken.

Men denne finnmarkspoet var naturligtvis också en absolut modern människa, han drogs till det urbana och prövade många identiteter. Han var socialist, han var buddhist, kristen, hindu – och hade han levat några år till hade han förmodligen kallat sig muslim ett tag. De sista breven tyder på att han fascinerades av islam.

När jag i lördags invigde Dan ­Andersson-veckan i Ludvika passade jag på att skicka den hälsningen till Jimmie Åkesson – denne finnmarkspoet och nationalskald går icke att inordna i SD:s kulturnationalism. Jag vet att SD gärna skulle vilja det – men då skulle de snart stöta på en äkta mångkulturell författare. Dan Andersson förblev i sina dikter dessutom osvikligt solidarisk med de understa i samhället – det finns liksom inga överhetsperspektiv i dem.

Jag skriver det här på Rikkenstorp, ett finntorp på höjderna nära Gräng­esberg. Mobiltäckningen är dålig. En tupp gal utanför fönstret. Här bedrivs permakultur, med kor, får höns och en del odling. En sydsluttning leder ner mot tjärnen. Jag befinner mig, som det heter i en av Dan Anderssons dikter, något bortom bergen.