Det hör inte till vanligheterna att riksdagsprotokoll blir virala, men så blev det definitivt i veckan när många rasade sönder sociala medier över ett utsnitt från onsdagens replikskiften.
Det är avslutningen på en längre debatt mellan Ola Möller (S) och bland andra Annika Hirvonen (MP).
Det handlar om migrationspolitik.
Annika Hirvonen:
”Herr talman! Är Socialdemokraternas svar alltså att man kan födas och dö hos Migrationsverket? Om Migrationsverket aldrig lyckas verkställa utvisningsbesluten kan vi till slut ha generationer som har levt sina liv i limbo. Verkligheten är ju sådan att riktiga liv pågår medan tiden går. Självklart händer det att saker förändras till det bättre och till det sämre i omvärlden. Men faktum är att vi har tusentals människor för vilka åren går. En hel barndom passerar, och man får aldrig tillgång till rätten till ett normalt liv.
Jag har träffat barn som är 13 år gamla och som säger till mig: Min högsta dröm är att få ett personnummer! När jag var 13 år visste jag knappt vad ett personnummer var. De vill också kunna åka med på klassresan. De vill kunna börja studera på universitet och högskola när de har gått klart gymnasiet.
Menar verkligen Ola Möller att Socialdemokraternas politik är att om man inte kan återvända till sitt hemland, då ska man kunna leva ett helt liv på Migrationsverkets återvändandecenter?”
Ola Möller:
”Herr talman! Slutsatsen blir ju den, ja.”
Läs för all del hela debatten.
Utsnittet är tyvärr skoningslöst representativt för Socialdemokraternas hållning.
Det handlar alltså vad man ska göra med barn som av olika skäl inte kan utvisas. Ska de kunna förslösa år efter år på ett återvändandecenter?
Ja, S-beskedet är alltså ja.
”Klarspråk om den svenska socialdemokratins moraliska haveri”, skriver idéhistoriker och författare Patricia Lorenzoni. Det är starka ord. Men de är motiverade.
Partiet har senaste åren dragit mot att bli mer migrationsfientligt – nej, människofientligt, vi ska komma ihåg att det handlar om människor, även om retoriken så ofta glömmer. Det här är en djup förändring i Socialdemokraterna. Det kan inte bara förklaras med maktanspråk, att man triangulerar cyniskt för att blockera Sverigedemokraterna eller försöker göra en Mette Frederiksen, det vill säga pröva den danska modellen, kombinera auktoritär och repressiv migrationspolitik (sker definitivt) med tydligt vänsterlutande ekonomisk politik (sker i bästa fall sporadiskt).
Det här är mer än så.
Det här är ett partis själ och hjärta.
Vad man blivit, oavsett vad syftet var från början.
Var finns den interna oppositionen?
Jag ser den inte, jag hör den inte.
I somras intervjuade jag österrikiska statsvetaren Natascha Strobl, som fick stort genomslag med sin bok ”Radikaliserad konservatism”, där hon driver tesen att inte bara konservativa partier utan även liberala som tidigare hållit avstånd till den yttersta högern alltmer sluter upp bakom kulturkrig, polarisering, attacker mot samhällets institutioner – och hets mot invandrare.
Ett slags fundamentalt värderingsskifte.
Och nej, socialdemokratin är inte immun.
Uppenbarligen.
Man önskar att socialdemokratins samtliga folkvalda skulle läsa Strobls senaste bok, ”Solidarität”. Hon är själv socialdemokrat. Hennes svar på hur man står emot den uppslukande högerpopulismen:
– Solidaritet, att solidaritet på allvar blir själva kärnan och att den ska omfatta alla, att grupper inte ställs mot varandra, att vi genomgripande förändrar hur vi förbrukar och fördelar resurser. Om vi vill förändra våra samhällen så är den viktigaste variabeln det ekonomiska systemet. Idag skapar det så mycket ojämlikhet.
Ett väldigt socialdemokratiskt svar.
Men ändå landar svenska Socialdemokraterna på en helt annan plats.
Det är för bedrövligt.
