Tipsen — inte så sällan bakom betalvägg — är oftast på nivån ”Avstå den dyra latten, gör kaffet hemma istället!”. Värst är reportagen om nåt äppelkindat par med framtidstro i blick som minsann sparat ihop en miljon på kontot genom att äta potatis- och purjolökssoppa (och inte köpa latte, får man förmoda)… men hur mycket de tjänar avslöjas påtagligt sällan. Nitton tusen fem hundra kronor före skatt, som Kommunals lägsta kollektivavtal, eller nittio tusen kronor, som är en förekommande lön för en nybliven specialist på privat vårdcentral? I det ena fallet en verklig bedrift, i det andra föga imponerande. 

Reallönesänkningarna är verkliga och ser ut att landa på minst sex procent. Det märks på att svenskarnas kronofogdeskulder just nu ökar blixtsnabbt, på att eko-äggen står kvar på hyllorna medan fuläggen ”till stammipris” är slut redan på butikskampanjens andra dag, på att det går åt 30 procent mer mat i skolköken.

I resten av Europa är denna vinter följdriktigt en vinter av strejker. I Storbritannien strejkade i förra veckan samtidigt vårdpersonal, lärare och tåg- och bussförare (vilket utlöst en kris i Labour, då många av Labours parlamentsledamöter stöttat de strejkande på plats, behind picket lines, i strid med förmaningar från partiledare Keir Starmer). I många fall kräver europeiska fackföreningar löneökningar på runt 8–10 procent. Tyska industrifacket IG Metall har fått igenom löneökningar på 8,5 procent. I Finland strandade förhandlingarna med industrifacket förra veckan, då facket avvisat bud om löneökningar på 6,6 procent och gått till strejk.

Avtalsrörelsen kommer att bestämma sådant som hur många barn som kommer att växa upp i relativ fattigdom.

I Sverige är läget som bekant ett annat. LO:s utgångsbud på blygsamma 4,4 procent motiveras med att ”alla måste ta ansvar för att undvika en inflationsspiral”. Det mottogs ändå av arbetsköparsidan med rituella ojanden och motbudet två procent plus en engångssumma om tre tusen kronor. Denna avtalsrörelse blir, eller borde bli, den mest dramatiska på decennier. Det finns de som fruktar att LO riskerar att slitas isär av den. 

Men från politiskt håll råder närmast absolut ointresse. Nej, partierna är naturligtvis inte parter i förhandlingen. Men lönerna kommer att bli bestämmande för utvecklingen när det gäller ekonomisk ojämlikhet i Sverige. Den kommer att bestämma sådant som hur många barn som kommer att växa upp i relativ fattigdom och hur många föräldrar som måste ta ett extrajobb på helgerna. Och dess inverkan stannar inte på hushållsnivån; löneutvecklingen kommer i högsta grad att påverka den kommande lågkonjunkturens både längd och djup.

Detta förstår varje halvkompetent politiker. Ändå är det som att de på en tyst signal beslutat sig för att betrakta löneutvecklingen som en ren privatsak. I ett läge, där SD genom sitt välsmorda samordningskansli stjäl initiativet från vänstersidan och nästan nonchalant intar rollen som försvarare av a-kassan och bekämpare av karensavdrag (ja, det är smärtsamt att tänka på, men vi kan inte låtsas som att det inte sker), borde låginkomsttagares villkor vara en prioriterad fråga för S. I veckan förklarade Almegas chef Koskinen (efter brasklappen ”Jag vill inte låta hjärtlös, men…”) att de som tjänar minst nu måste få det sämre.

Ett sådant uttalande borde väcka Magdalena Anderssons uppmärksamhet mer än koranbränningar och Natobråk. Hon borde se till att snart sitta i en tevetudio med Koskinen och förklara för honom, sådär artigt dräpande som hon kan, varför ytterligare utarmning av de ekonomiskt svagaste hushållen är ogynnsamt för Sverige. Lönestriden som väntar är ett gyllene tillfälle för S att åter göra sig relevant bland arbetare. Det är inte säkert att det kommer så värst många fler.