Läs också: Ledarbloggen: Krogsnuskigt, Kommunal

Jag pratade med en vän nyligen och berättade att jag var djupt imponerad över alla som hjälper flyktingar frivilligt nu när politiken inte vill klara sitt uppdrag. En snabb flyktingvåg och tusentals frivilliga över hela landet som gör det de kan.

– Jag gör det själv, svarade hon då. Några timmar varje vecka hjälper jag till på boenden och så.

– Varför har du inte berättat det?, frågade jag.

– Nja, jag gör det för att det behövs, det är inget märkvärdigt.

Runt Sverige samma sak.

Det är inget märkvärdigt. Solidaritet och humanism. Självklara saker.

Det som gör oss till människor.

Hade det här skett för några år sen hade jag nog blivit lite orolig. Statens och kommunernas tillbakadragande från den där uppgiften att ta hand om människor kan inte hursomhelst ersättas av frivilligt arbete där en människa i behov är hänvisad till givmildhet hos Stadsmission eller hos människor som skänker av sin fritid. Ska vi ha frivilliga kvällslärare när kommunala skolan havererar?

Men, det där är en fyrkantig reaktion, rätt feg faktiskt, eftersom den skickar ansvaret för humanism uppåt i hierarkin, inte till var och en av oss. Men kanske framförallt då människor som gör praktiskt frivilligt arbete också påverkar politiken och förändrar prioriteringarna i samhället.

Vi skulle inte ha någon klimatrörelse överhuvudtaget om vi hade byggt den på politiska partier och forskare. Vi skulle aldrig fått en förändrad svensk utrikespolitik på 70-talet (då Sverige under några år faktiskt försökte sluta gå i USA:s ledband) om det inte fanns hundratusentals aktiva i solidaritetsrörelser. Och vi kommer aldrig kunna förändra den alltmer raserade asylpolitiken om inte hundratusentals faktiskt både agerar själva och kräver politisk förändring.

Det är inte antingen eller, det är både och.

Men frivillighetsarbetet förr var väl inte socialt arbete?

Ah, minnet är kort.

Hela arbetarrörelsen är skapad runt sociala rörelser och utbildning. Alltifrån nykterhetsrörelser, ABF, Folkets hus, musik­rörelser, fackföreningar har medvetenhet gått hand i hand med medmänsklighet.

Den professionalisering som välfärdsstaten på 60– och 70–talen skapade var inte fel i sig, men att vi gemensamt slår fast allas rätt till gratis sjukvård, bostad och inkomst (jo, det är faktiskt en rättighet enligt lag) så har vi inte löst hur det ska organiseras eller hur det ska kunna bli något som angår alla och inte bara en yrkeskår.

Även socialsekreterare samlar in kläder och ger till rumänska tiggare på fritiden.

Civilsamhället är inte problemet. Det är nedskärningar, elitgirighet och klassklyftorna. Och om vi lägger samman de svenska frivilliga rörelserna med andra länders så får vi faktiskt en ny typ av global politisk kraft. Det är inte bara pengarna som är globailiserade, inte bara kapitalet. Utan även solidariteten. De här miljontals organiserade människorna kallas för NGO:s i debatten, alltså ”non-govermental organisations” och det är självklart att det finns all typ av politisk bredd bland dem. Några är pseudoorganisationer skapade för att ge legitimitet åt karriärer inom staterna, några är gamla konservativa bjässar som aldrig utmanar det rådande, utan bara gör den nytta de kan inom ett förtryck (som Röda korset). Andra är väldigt politiskt drivna inom sina specifika frågor (som Greenpeace eller Läkare utan gränser). Många får delfinansiering av stater. Andra lever bara på människors direkta insatser lokalt.

Nya sociala rörelser går faktiskt alltmer utanför nationalstatens ram för att kunna göra nytta. Och får en enorm kraft när de inspirerar miljoner.

Kanske är det så att ett nytt civilsamhälle växer för att skydda oss själva från den byråkratiska formalism som är nedskärningarnas och privatiseringarnas märkliga skugga. Bästa sättet att hindra människor från att inte söka de bidrag och stöd de har rätt till är att inte berätta om dem. Att socionomer, advokater och läkare frivilligt hjälper utsatta på kvällstid säger något om styrkan hos en demokratisk grundkänsla för rättvisa.

Självklart ska frivillighetsrörelser granskas och kritiseras som allt annat. Självklart finns det reaktionära organisationer vars sociala insatser grundar sig i religiös sekterism och där insatser mer handlar om välgörenhet än om möte mellan jämlikar.

Men det finns så oerhört många bra exempel för varje dåligt.

Jag kommer själv precis från Indien där jag fått se en social rörelses kamp för att självmant växa ur något så enkelt som kvällskolor och studielån. (Du kan läsa om det i separata artiklar.)

I grunden handlar det nog om att stater och kommuner och andra offentliga myndigheter har ett problem med att inkorporera de fördomar och det förtryck som finns i samhället även i det egna arbetet för social rättvisa. Tänk bara på hur romer behandlas av svenska myndigheter, hur poliser agerat mot våldsutsatta kvinnor eller hur transpersoner för bara ett litet tag sen tvingades till sterilisering för att få könsbyte ”godkänt”.

När de politiska partierna ingår i staterna som en slö maktutövare eller passiv kritiker av densamma, så behövs frivilliga sociala rörelser för att skapa motmakt.

Det finns undersökningar som visar att 47 procent av befolkningen i Sverige deltar i någon form av ideella insatser och 38 procent uppgav då att de deltog i organiserade nätverk i bred bemärkelse. (Svedberg m.fl. 2010)

Politisk förändring bygger på att man genomför den praktiskt och sen slåss för den politiskt.

Den goda människan är inte en idé.

Det är en människa nära dig.