Att det råder personalbrist i svensk vård och omsorg har knappast undgått någon. Vårdpersonal måste skjuta på sina semestrar, operationer ställs in, avdelningar stängs, det är brist på många olika sorters vårdpersonal – från undersköterskor till specialistsjuksköterskor. Nyligen tog jag ett blodprov på en vårdcentral och kön var plötsligt timslång. En svettig sköterska tittade ut ur sitt rum och sa ”Jag jobbar ensam idag, men måste ta en paus nu.”
Ingen av de väntande verkade bli arg.
När den myndighet som heter Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, i en rapport försöker ge en helhetsbild av hur det står till i regionerna är det personalbrist överallt och stämningen bland arbetsgivarna är ”uppgiven”. Men Ivo kan bara peka på bristerna och ibland utdöma rätt höga vitesbelopp när ett sjukhus inte lever upp till kraven och patientsäkerheten hotas. Alltid något. Men några ökade resurser kan ju inte en kontrollmyndighet erbjuda.
Visserligen är vi sedan många år vana vid att höra om denna ständiga personalbrist och om bristen på vårdplatser, om barnmorskor som säger upp sig och så vidare. Men nu är läget troligen värre än på mycket länge: den långa pandemin har förvärrat situationen. Många säger upp sig efter att helt enkelt ha blivit slutkörda under de senaste åren. Och det är förstås fattiga länder och medelinkomsttagarländer som drabbas hårdast, särskilt som de rikare länderna ändå har möjlighet att locka till sig vårdpersonal med högre löner än i de länder där de behövs ännu mer.
För närvarande beräknas det finnas cirka 28 miljoner sjuksköterskor i världen. För de närmaste tio åren skulle det behövas ytterligare åtminstone 13 miljoner för att åtminstone närma sig Världshälsoorganisationens hälsomål. Före pandemin var prognosen en sjuksköterskebrist på runt 6 miljoner, men pandemin har som sagt förvärrat läget och många går också nu i pension.
Att se där siffrorna för hela planeten ger onekligen svindel. Internationella sjuksköterskeförbundet ICN har tillsammans med några andra organisationer och ett universitet ställt samman larmrapporten ”Sustain and retain in 2022 and beyond”. I rapporten hävdar man att det behövs en global tioårsplan för att lösa bemanningsfrågan i vården. Rapportförfattarna menar att vi står inför en global kris. I en intervju i vintras i tidningen Vårdfokus säger en av författarna till rapporten: ”Vi förutser en tsunami av migrerande sjuksköterskor. Den ojämlika fördelningen av sjuksköterskor runtom i världen kommer att förvärras av en storskalig internationell rekrytering till höginkomsttagarländer som letar efter snabba lösningar.”
En global kris, således. Men det som diskuteras i svensk politik är i huvudsak gängskjutningar och försvarssatsningar. Pessimist som jag just nu är ser jag det framför mig: om tio år, de tio år som skulle behöva se 13 miljoner sjuksköterskor till, kommer Sverige och de flesta europeiska länder att stå där med överdimensionerade militärapparater som får kosta nästan hur mycket som helst, men förmodligen med samma personalbrist i vård och omsorg som nu. Och med troligen sjunkande biståndsbudget.
Det gamla uttrycket ”det befästa fattighuset” – ett ironiskt och förtvivlat slagord från socialdemokratin för ett sekel sedan, känns alltmer aktuellt.
Det finns en rad förklaringar till varför det blivit så här. Pandemin är bara en – om än den mest näraliggande. Men i ett land som Sverige är vård och omsorg helt enkelt underdimensionerade verksamheter. Här har jag mest nämnt sjuksköterskor, men läget är lika illa när det gäller undersköterskor. Verksamheterna i vård och omsorg är underbemannade och det gör i sig att dessa arbeten blir mindre attraktiva. Till det kommer den ökade pressen på att allt måste dokumenteras minutiöst. Vilket delvis är en effekt av new public management-tänkandet, alltså marknadstänkandet. I en uppsats från Södertörns högskola som analyserar hur vårdpersonalen påverkats av det nya marknadstänkandet heter det: ”Sjukhusorganisationen fokuserar genom olika kontrollregimer på mätning av effektivitet, resultat, kostnadsbesparingar samt måluppfyllelse och inte främst på vårdprocessen.”
Jag brukar något galghumoristiskt skoja om att jag de senaste åren snurrat runt så mycket i vårdlabyrinten att jag utan vidare skulle kunna ta jobb som åtminstone undersköterska. Men jag skämtar. Jag skulle inte klara det. Dålig lön, stress, röriga arbetstider och ofta dagliga små beslut som kräver erfarenhet och kompetens.
Och så har vi den globala krisen: mitt intryck är att sjukvård inte längre räknas som den helt centrala verksamhet den borde vara. En civilisation totalt inriktad på evig tillväxt mister till slut insikterna i vad vård och omsorg är: något som gäller liv och död, lycka och olycka. Mänskliga relationer, inte tillväxt; lyhördet inför den sjuke, inte lyhördhet inför avdelningens budget.
