I den norra halvan av vårt avlånga land pågår en våg av motstånd och konflikter för gemensam välfärd. Jokkmokkupproret drogs igång som en protest mot statliga Vattenfalls centralisering, vilket bland annat skulle innebära att 40 jobb försvann från orten. I samma område samlades samiska aktivister och miljöaktivister i motstånd mot etablerandet av en gruva i Kallak/Gállok. I Doroteaupproret, eller Folkinitiativet för ett levande Västerbotten, ockuperades sjukstugan i protest mot neddragningar av öppettider och ambulans. I Sollefteå pågår en ockupation av BB för vård på lika villkor. I Umeå har tusentals Umebor undertecknat en namninsamling för en lokal folkomröstning kring hur lokala politiker sålt ut allmännyttiga hyreslägenheter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Dessa rörelser har mötts av irritation, ilska och aktivt motstånd från ledande politiker och beslutsfattare. De protesterande sägs sakna kunskap om och förståelse för hur lagar, regler och resursfördelning fungerar. De aktiva beskrivs som populister som drivs av politikerförakt. I viss utsträckning är rörelserna för gemensam välfärd verkligen populistiska. De gör alla anspråk på att representera ett folk, en opinion, som inte upplever sig representerad i landets beslutande organ. Och visst är missnöjet och tongångarna ofta höga. Men talet om populism och politikerförakt tenderar att osynliggöra en fundamental skillnad mellan dessa rörelser för gemensam välfärd och reaktionära populistiska rörelser.
Skillnaden har att göra med förhållningssätt till politik och demokrati. De reaktionära ifrågasätter inte, utan omfamnar den nyliberala erans idé om ”den enda vägens politik”. Grundtanken är att världen är en monstruös kraft som inte kan tyglas eller styras. Nyliberaler hävdar att det enda vi kan göra är att föra en politik som inte retar Marknaden, företrädesvis genom sänkta skatter, privatiseringar, avregleringar och sänkta löner eller ersättningsnivåer. Om vi väljer andra vägar väntar kapitalflykt och depression. Reaktionära populister växer visserligen fram som reaktion mot nyliberalismens misslyckanden men delar samma uppgivna syn på politik och demokrati. Vägen ut ur nyliberalismens kris, för dessa röster, är återigen en enda: skärpta gränskontroller, minskad invandring och en välfärd villkorad till de som räknas till ”de egna”. Om vi väljer andra vägar väntar inget annat den svenska kulturens undergång
Rörelser som bygger på övertygelsen om att det finns en väg som vi måste gå, är ofta elitistiska. Här har vi återigen en parallell mellan nyliberala och reaktionära. Det behövs starka ledare som agerar målmedvetet och konsekvent och inte låter sig förledas av opinionens skiftningar. Här blir massan, folket, något skrämmande som måste hållas i schack, inte sällan genom övervakning och repression.
Rörelserna för gemensam välfärd är en motkraft mot både nyliberala och reaktionära krafter. Varför? Därför att de suger upp det utbredda missnöje som finns, efter decennier av åtstramningar och neddragningar. Men de gör det utan att peka ut samhällets svagaste som huvudproblemet. Det är inte sjukskrivna eller invandrare som ska jagas, det är politiker som ska ställas till svars. Därmed riktar rörelserna rampljuset från enskilda individer och grupper tillbaka till de politiska institutionerna. Utgångspunkten är att välfärdsstaten har sin grund i sociala rättigheter och att stat, kommuner och landsting misslyckats med att säkerställa allas lika rätt till dessa rättigheter.
Slutsatsen är att de orättvisor som skapats av politiska beslut ska hanteras genom nya bättre politiska beslut. Denna form av populism kännetecknas alltså inte av uppgivenhet, utan av ett försök att återupprätta tron på politik och demokrati. Hur detta ska gå till är en annan och större fråga som ännu är obesvarad. I grunden handlar det om att hitta sätt att utmana en maktbalans där stat och storföretag dikterar villkoren för lokalsamhällena. För att detta ska lyckas krävs att vågen av konflikter och motstånd samlas till en gemensam kraft, en rörelse av dessa rörelser för gemensam välfärd, som är stark nog att utmana de krafter som nu delar samhället.
