BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

För några veckor sen skrev Göran Greider en ledare om ubåtarna i Sverige och det absurda i hur media accepterar militärens egen tolkning, som om militär och rustningsindustrin inte var en aktiv part med ett egenintresse. Roligast blir det när DN anställer en ”säkerhetspolitisk expert” som Mikael Holmström och låter honom recensera, det vill säga avfärda andra mediers avslöjanden om militära förtiganden. Mikael Holmström delar chefredaktören Peter Wolodarskis analys av Ryssland som en aggressiv huvudfiende, de lever i ett kallt krig-scenario, ja de är aktiva parter i att skapa det, och det gör att avslöjanden om att en ubåt kanske är tysk är otänkbara. För varför skulle tyskar riskera att dyka i svenska vatten där de kan utsättas för svenska torpeder?

En sådan tes kan man bara driva om man anser att det är rimligt att ryska ubåtar skulle göra detta med risken av ett tredje världskrig som följd. Synen på Ryssland gör att all journalistisk kritisk granskning blir ointressant. det måste ju vara Vladimir Putin? Vem skulle det annars vara?

I Dagens ETC kunde du för några veckor sen läsa en skakande berättelse om oligarken Recep Tayyip Erdoğan. Alltså den maktgalne turkiska president som gör allt för att sko sig och sin familj på precis samma sätt som Rysslands och Ukrainas oligarker gjort. De ekonomiska korrupta fundamenten bakom Turkiets förfall som demokrati finns dock inte med i svenska mediers normala berättelse. Där handlar det om religion! Inte heller Recep Tayyip Erdoğans extrema antifeminism ges någon strukturell förklaring. Om man inte ser de ekonomiska trådarna bakom makten ser man heller inte varför makten blir så bindgalen när den hotas.

Själv är jag fascinerad över hur de faktiska maktrelationerna i global skala förvrids. Läser man svenska borgerliga medier kan man tro att det är Vladimir Putin som rustar mest på jorden, inte USA och Saudiarabien.

Men det gör också att det inte finns någon förklaring till hur en reaktionär ledare som Vladimir Putin agerar.

Efter de två första presidentperioderna där fokus var att stabilisera makt och alliera oligarker runt sig (vilket kunde ske genom ständigt ökade oljeintäkter), har Vladimir Putins fokus varit att stärka bilden av att det finns ett hot mot Ryssland, stärka bilden av Ryssland som global aktör och agera med krigsmakten som propagandainstrument. Att Ryssland gick in i Syrien för att rädda Bashar al-Assad (men inte mer) är obegripligt om man inte lägger in det inrikespolitiska behovet. Vladimir Putin behöver skapa bilden av sig som världsledare internt, han är fortfarande mer populär i sitt eget land än någon ledare i EU eller USA. Det finns problem nu. Ekonomin fortsätter krympa. Ryssland har inte klarat omställningen till att bli en modern ekonomi på grund av oligarkernas behov av kontroll och maktbalans. Landet är i dag en råvarumarknad istället för modern kapitalism. Men just därför måste Vladimir Putins maktställning mer bygga på yttre hot och bilden av global styrka. Litegrann som Sovjettidens ledare motiverade sitt välde.

Oligarker är inte detsamma som den västliga kapitalismen. Det är inte börser och banker som styr ekonomin, det är privat ägande kombinerat med korrupt politisk makt och när den makten hotas reagerar oligarker med våld.

Det går inte att förstå det gigantiska misslyckandet som EU, USA och Ryssland skapat i Ukraina (en förstörd ekonomi och delat land) om inte oligarkernas maktkorruption är med som huvudförklaring till vad som sker. Ungefär som Telia fått lära sig att det inte är en ”marknad” man agerar på när man köper telefonlicenser från diktaturer i öst.

Vladimir Putin är definitivt en politisk farlig makthavare, precis som Recep Tayyip Erdoğan eller Saudiarabiens korrupta kungafamilj. Men det är vansinnigt att ge honom stöd i form av ett svensk propagandakrig som under kalla kriget. Det är just den typen av motsättningar hans makt lever på, Rysslands ledning kommer behöva fler hot mot sig och fler ”Syrien insatser” för att behålla stödet inom landet.

Världen är svartvit i liberala medier. Det här bemöter vi inte med en alternativ svartvit bild.

Utan med kompliceringar och förklaringar.

Och om vi kommer ihåg att alla analyser också handlar om den enkla meningen ”follow the money”.