Finns det verkligen någon framtid? Jag fick frågan efter en föreläsning i en gymnasieskola. Frågan kom så direkt, ärligt och sorgset att den brände fast i mig. Tjejen som frågade hade, under den formella frågestunden, ställt frågor om allt från miljöförstöring och djurens rätt till hur det ekonomiska systemet fungerar. Nu stod hon framför mig. Hon var allvarlig. Hon hade sorg inför framtiden. Det syntes i hennes ögon och hördes i hennes röst. Hon ville veta om hon någonsin skulle kunna ge trygghet till sina barn. Hon ville veta vad pengar egentligen är, vilken trygghet som finns i pengar.
Hon var påläst, ställde de svåra frågorna och visste nog de flesta svaren. Ju mer hon hade förstått, ju mer förundrad hade hon blivit. Hon berättade att när förundran hade övergått till oro började en märkvärdig känsla av sorg krypa i henne. Hon hade förstått att hela det ekonomiska systemet till förskräckande stor del bygger på illusioner. Att marknadens aktörer bygger korthus som vi alla förväntas söka skydd i.
Vi brevväxlade en del, den lilla tjejen i den stora aulan och jag. Ibland låg jag sömnlös efter de där breven. Hon skrev i breven om den levande ekonomin och om den döda. Den levande ekonomin bygger på solens strålar som gröna växter kan omvandla så att djur och människor kan leva. Den döda ekonomin som baseras ut i Ekonomiekot och av börsanalytiker. Och det bisarra att de som förmedlar budskapen om världens tillstånd ägnar mångfalt mer åt den döda ekonomin än åt den levande.
Den levande ekonomin i form av jorden, skogen, de gröna ytorna som står för fotosyntesen som är den grundläggande produktionen som allt annat snurrar kring. Så enkelt och så svårt är det. Men trots att livsmiljön utarmas, trots att förutsättningarna för fotosyntesen försämras, trots att de planetära processerna – varav klimatet är en av flera – skadas, trots att förutsättningarna för våra celler förändras och försämras kan ändå ekonomin växa och tillväxten slå nya rekord. Det ligger något bisarrt i detta.
Bristvaran framför andra i det sentida tillväxtsamhället tycks vara eftertanke och tid att summera var vi står. Tempot har hissats upp i takt med tillväxten. Det finns inte så mycket tid för långa tankar. Finansministrar lever i en värld med excelark vars siffror hämtas från den döda ekonomin, från illusionernas värld.
Vem kan lita på system som bygger på fiktiva värden? Pengar, konton, siffror. Vi måste börja räkna i andra sorter också. Det är ju egentligen så självklart. Är brödet slut och affären stängd spelar det ingen roll hur många siffror jag samlat. Vi har börjat förväxla pengar och siffror med verkliga resurser. Vi förlitar oss på den döda ekonomin och förnekar den levande. Det är detta vi måste bryta. Det kommer att göra ont. Men är nödvändigt. Det är vår arts stora utmaning.
Aulan var tyst. Hon stod med sorg, rädsla och hopplöshet i ögonen och undrade om hon orkade leva. Vi brevväxlade några gånger. Hon lärde mig mycket. Nu är hon död. Hon tog sitt liv för att hon inte orkade med. Hon var känslig, sa de som kände henne. Men det var inte därför. Hon såg verkligheten och hon blev förtvivlad när så få ville lyssna och stanna upp. Förtvivlad över allt från hur vi behandlar höns till de globala orättvisorna, förtvivlad över miljöförstöringen och tvivlet på möjligheten att ge egna barn en framtida trygghet. Världen är sjuk, sa hon. Världen svarade desperat, som om samvetet tärde, med att påstå att hon var sjuk och känslig.
Jag saknar henne, den lilla tjejen med de sorgsna ögonen i den stora aulan. Jag är ledsen över att det genuint goda och medkännande inte orkade leva. Jag är ledsen över att det förklarades som något sjukt. För det är onekligen något annat som är sjukt. Svaret på frågan om vad som är sjukt lär förskräcka de som lever på den döda ekonomin. Den förra rödgröna regeringen förmådde inte ens ställa frågorna som skulle kunna leda till svar. Den nuvarande regeringen, uppbackad av den döda ekonomins yttersta företrädare, lär inte vilja. Det behövs något helt annat. Så elda under din vrede!