Jönköping är onekligen en delad kommun, socialt och ekonomiskt, skriver Ilan De Basso.
Klyftor i ett samhälle uttrycks på många olika sätt. Ibland är de väldigt påtagliga, i andra fall mer subtila, men de är alltid närvarande och formar människors livsvillkor på olika sätt. Vi kan göra det enkelt för oss genom att hävda att situationen i andra delar av världen är mycket besvärligare och mer utmanande och där fattigdomen sätter mycket tydliga spår.
Viktigare för oss är emellertid insikten om att utvecklingen går i en mycket oroande riktning i vårt eget land och i vår egen kommun.
Under två decennier har den förhärskande uppfattningen varit att jämlikheten och utvecklingen av välfärden gått för långt. Det underliggande budskapet är att fortsatt tillväxt förutsätter en annan form av omfördelning och där ojämlikheten framhålls som förutsättningen för välståndet i framtiden. Så motiveras omfattande skattesänkningar som inte enbart innebär att stora rikedomar ackumuleras hos ett fåtal, utan att det på olika sätt också drar undan resurser för skolan, vården och omsorgen. När marknadssamhället samtidigt tillåts få större genomslag i välfärden spär detta naturligtvis på ytterligare.
När klyftorna ökar, krymper kontaktytorna och mötena mellan människor begränsas. Bostadsområdena blir mer socialt homogena och arbetsmarknaden allt mer segregerade. Samhället glider helt enkelt isär. Ett segregerat samhället och den delade kommunen innebär att våra bilder av varandra i allt större utsträckning formas av okunskap och många gånger av direkta fördomar om ”de andra”.
För människor i vår kommun har denna politik satt sina tydliga spår. Jönköping är onekligen en delad kommun, socialt och ekonomiskt. Det krävs ingen mer omfattande studie för att slå fast att arbetslöshet och ohälsa är mer kännetecknande för vissa bostadsområden än andra. Om vi därutöver kopplar hur skattesänkningarna påverkat inkomstutvecklingen så skulle vi också där kunna notera en påtaglig skillnad mellan kommundelarna. Återkommande besparingar i skola och omsorg har i sin tur förstärkt den negativa spiralen för de berörda grupperna.
En viktig lärdom från krisen under 1990-talet var just att en aktiv arbetsmarknadspolitik i kombination med satsningar på välfärden kunde bryta utvecklingen. Jönköpings var en av de kommuner som medvetet avsatte stora resurser för att ta sig an konsekvenserna av den delade staden. Jämte de generella resurser som riktade sig till skola och omsorg startades ett långsiktigt arbete för att lyfta människor ur långvarit bidragsberoende och arbetslöshet. Denna politik byggde på vetskapen att krisen hade drabbat vissa grupper och de kommundelarna mycket hårdare. Livsvillkoren såg mycket olika ut beroende på bostadsområden och geografi.
Situationen idag är knappast enklare och utanförskapets ok är inte heller lättare. Tvärtom. När arbetslösheten är mycket hög och det långvariga bidragsberoendet är på rekordnivåer krävs en medveten och långsiktig satsning på fler i arbete och en skola för alla. Den delade staden är alltid närvarande. Efter åtta år av högerpolitik och ökad egoism är det dags att börja tala om det gemensamma projektet. Men vi kan bygga ihop staden - om vi gör det tillsammans. För det krävs en ny politik.
Ilan De Basso
