Men den här presskonferensen utspelade sig alltså inte i Orwells fantasi. Den utspelades i Stockholm. Den kunde utspelat sig i en huvudstad i ett land där demokrati är bristvara. Den där presskonferensen mal i mitt huvud, bilderna spelas upp på näthinnan, orden nästan ekar i skallen. Jag tycker den var så fruktansvärt obehaglig.

Huvudnumret på presskonferens var att Löfven och Lööf gått vänsterledaren till mötes genom att göra precis det som hon krävt några dagar före. Det upprepades gång på gång för att mata in bilden. Det var ohederligt. Och de två visste precis hur ohederligt det var.

Man kan, som sagt, tycka olika i sakfrågor om januariavtal och hyressättningar. Det är fullt demokratiskt anständigt att ha olika infallsvinklar. Göra olika analyser. Betona olika konsekvenser, såväl kortsiktiga som långsiktiga. Men det som utspelades på presskonferensen var något helt annat.

Löfven och Lööf lovade att bostadsmarknadens parter nu skulle få förhandla fram en överenskommelse i frågan om fri hyressättning för nya hyresbostäder. Och att januaripartierna sedan skulle besluta i den riktningen. Kom man inte överens skulle ”fri hyressättning” enligt punkt 44 i januariöverenskommelsen genomföras.

Det vill säga: regeringen ska genomföra det en part (Fastighetsägarna) vill om inte motparten (Hyresgästföreningen) gör det innan dess...

Det är en verkligen en variant av förhandling som kunnat beskrivas i ”Djurfarmen”. Ledargrisen Napoleon hade kallat det fri förhandling i demokratisk form.

Oavsett vad vi medborgare tycker i sakfrågan – marknadshyror, fri hyressättning, regeringsbildningar eller hur Vänsterpartiet agerar – så bör vi hålla oss för goda för att acceptera den typen av retorisk manipulation. Taktiska manövrar i utkanten av vad som är anständighet, fulspel och fulretorik har förvisso funnits inom politiken förr. Jag kan inte heller svära mig fri. Men det som skedde på presskonferens med Löfven och Lööf var av annan dignitet. De satte sig på ett sluttande plan som slutar i att medborgarna inte bara ska vinnas genom lock och pock – det här sluttande planet handlar om något helt annat: förakt för en sanning som var och en egentligen ser. Det är där skuggorna av Orwell, Tjalle och Napoleon kommer in. Det är där blickarna börja fladdra också på erfarna statsråd som säkert vill väl men som vet att de bär sig åt.

Sverige mår väl inte så bra av en regeringskris. Men en sådan är överkomlig, en regering kommer att bildas efter en tid. Och kan sedan röstas bort. Om Lööf vill göra marknadshyror till valfråga så inte mig emot. Det är ideologiskt tydligt. Klarhet skapas för medborgarna. Många lever nog kvar i uppfattningen att Centerpartiet är det sorts ekohumanistiska parti som det var när Olof Johansson var partiledare. Under Maud Olofssons och Lööfs ledning har marknadsperspektivet tuggat i sig såväl medborgarperspektiv som sans och måtta inom den ekonomiska politiken.

Det vi såg på den där presskonferensen satte ny lägsta standard på den retorik som bedrivs av ledande politiker. Där och just då hände något. Jag, som väl är att betrakta som ett politiskt djur, kände hur det knöt sig i magen.

Det var så infamt, så medvetet bedrägligt, så medvetet förvrängt. Så förbannat fult.

Orden som sas, retoriken som drevs och försöken att få lögn att framstå som sanning. Socialdemokraterna borde, med den historia de bär, stå över sådant.

En behöver inte vara vänsterpartist för att känna djup olust. Det räcker att reagera mot att grisen Tjalles sätt att driva retorik används i svensk politik av en statsminister. Som rimligen kan bättre än så. Borde i vart fall kunna.