Det talas mycket om populism i dag. Men vad är egentligen populism? Populister värnar om folket, säger de själva – men vilket folk? Alla medborgare i ett land? De som har anfäder och anmödrar födda i Sverige fyra eller fem generationer bakåt? De som har de tyngsta jobben och sämsta lönerna? Eller i den liberala pressen – den som så helt dominerar tidningsmarknaden – har man snabbt anammat ett tankemönster som utvecklats i den anglosaxiska världen och i Tyskland. Det finns en höger- och en vänsterpopulism, båda lika extrema och lika galna. Å ena sidan har vi Trump, Orbán, Kaczynski, Åkesson – å andra sidan Sanders, Corbyn och Sjöstedt. Utgångspunkten för den föreställningen är att liberalerna alltid befinner sig i mitten, och ju längre bort från denna politikens trygga medelpunkt man kommer, desto längre bort också från demokratin.
Det är märkligt att liberalismen här framställs som så enhetlig. Det är den sannerligen inte. I dag innefattar den allt från en mild värdeliberalism till en hårdhudad ekonomisk ordning som tillåter ett mycket begränsat utrymmer för den politiska demokratin.
Och populismen?
Den som söker en god framställning om populismen kan med fördel läsa en nyutkommen bok som heter ”Vad krävs för att rädda demokratin?” (Premiss). Boken har tre författare: Sverker Gustavsson, Claes-Mikael Jonsson och Ingemar Lundberg. De tre har skrivit en gemensam inledning och avslutning och däremellan varsitt fullmatat kapitel.
Det är framför allt inledningen och Gustavssons avsnitt som jag här tänker på. Där slås det fast hur ofruktbart det är att bunta samman den tankestil som Trump står för med den som kännetecknar Sjöstedt eller Sanders. Tvärtom spelar sådant tal ”populismen i händerna”. De som här utpekas som vänsterpopulister accepterar idealen om yttrandefrihet, föreningsfrihet och yttrandefrihet. De är inte främlingsfientliga och ifrågasätter inte rättsstaten. De är bärare av en tradition som går tillbaka till upplysningstiden. Kort sagt, de hör hemma i den demokratiska traditionen.
Gustavsson fördjupar i sitt avsnitt kritiken av det slarvigt och tendentiöst använda begreppet populism. Ordet kan inte bara beteckna det man tycker illa om i dagens politik, inte heller innefatta all världens ledare som hävdar att de har ”folkets” stöd. Gustavsson godtar inte heller att se den populistiske politikern enbart som en produkt av medierna, i synnerhet de som kallas de sociala. Trump må vara en Twitterpresident, men det vore orimligt att göra just hans mediala succé till grunden för en bred internationell rörelse.
Gustavsson söker den gemensamma nämnaren djupare ner i historien, i en bok av den skarpsinnige men politiskt ytterst riskable tyske juristen Carl Schmitt. Boken heter ”Die geistesgeschichtliche Grundlage des heutigen Parlamentarismus” (1923). Titeln är svåröversatt men betyder närmast ”den kulturhistoriska grundvalen för vår tids parlamentarism”.
Schmitt beklagar att Tyskland efter sitt nederlag i första världskriget anammat en förlegad idé från 1800-talet att den allmänna rösträtten ska kunna förenas med politisk liberalism. Men statsmakten är något annat än såväl ett akademiskt seminarium som en liberal marknad, säger Schmitt. Söker man förena seminariet och marknaden i en liberal demokrati blir resultatet en evig obeslutsamhet. Staten måste i stället få makt att styra genom ett folkligt mandat som erövras i de allmänna valen. När väl folket sagt sitt, kan statsmakten genomföra sitt program även om det möter protester.
Schmitt kom att spela en ödesdiger roll när väl nazisterna tagit makten 1933. Trots sin motvilja mot det vulgära och råbarkade i Hitlers parti ställde han upp som ledande jurist i Nazityskland. Det var i hans ögon statsmakten det gällde.
Schmitt har länge utmålats som en hel- eller halvnazistisk teoretiker, men det stämmer inte. Nazismen är inte ett självklart resultat av hans tänkande. Gustavsson ser däremot Schmitts teori som en idealisk bestämning av vad populismen är för slags teori. (En konsekvens av detta är förstås att nazism och fascism är tänkbara men inte ofrånkomliga resultat av en populistisk ideologi.)
Gustavsson betecknar populismen som ett slags skuggteori till den annars förhärskande föreställningen om demokratiteorin. Skuggan finns ständigt där, och ibland skymmer den harmoniska föreställningen om demokratin som ett förnuftigt samtal.
Harmoniteorin säger: Häftiga åsiktsbrytning i styrande församlingar, i medierna och människor emellan, javisst – man alla är vi ense om grunden. När populismen dyker upp med sina krav på den maktfullkomliga staten som fått folkets mandat störs ordningen. Vi vet från färska exempel att den också kan förstöras, som i Ungern. (Och Åkesson jublar!)
Gustavssons utredning är välgörande klar. Hela sprängkraften i boken ”Vad krävs för att rädda demokratin?” framgår dock först om man ställer samman hans bidrag med de övriga. Särskilt tänker jag på Ingemar Lindbergs ”Auktoritär liberalism är inte lösningen”. Den utreder sakkunnigt och slagkraftigt den nutida ekonomiska liberalismens förhållande till demokratin. Det är tveeggat. Friedrich Hayek, den österrikisk-amerikanske ekonomen som är en av de stora auktoriteterna för de flesta bland dagens ekonomer, varnar uttryckligen för ”ett övermått av demokrati”.
Men mer om detta en annan gång.
Hela tiden gäller: se upp för demokratins dödgrävare!
