Nyligen har hon, som fungerar som en av parlamentets talmän, sagt att Qatar är ett ”föregångsland när det gäller löntagares rättigheter”. Bara det är klart bestickande.
Så vad har de svenska ledamöterna att säga?
”En direkt attack mot demokratin”, tycker Evin Incir (S) i ett mejl till Dagens ETC.
”Det som har hänt är en väckarklocka om att korruption är ett gift som letar sig in där makt finns, men också att rättsstaten och regelverken fungerar”, anser Karin Karlsbro (L)
”Generellt är det väl så att korrupta politiker knappast skulle ha blivit mindre korrupta av ett stramare regelverk”, menar Sara Skyttedal (KD) vars poäng är att även friska, perfekt beskurna träd kan producera ruttna äpplen.
”Det som hänt är en katastrof”, konstaterar Alice Bah Kuhnke (MP), som tror på just mer regler, som att alla folkvalda måste redogöra för vilka stater, företag och organisationer de frotterar sig med.
Anledningen att jag mejlar parlamentarikerna är att Europas demokrati länge varit under angrepp från den fossila industrin. Det finns hur många exempel som helst.
Som att de fem största olje- och gasbolagen under knappt ett decennium investerade 2,5 miljarder kronor i att lobba mot olika EU-institutioner.
Eller som att fler än 70 före detta toppolitiker gått vidare till fossila intressen, för att med nya – dyrare – skor påverka sina tidigare kollegor. Ja, vissa väntar inte ens på att lämna politiken. Runt om i EU-apparaten finns personer som formellt tjänar medborgare men extraknäcker för miljardrullande fossila företag. Och då tjänar de naturligtvis inte medborgare längre.
”Detta är den fossila bränsleindustrins övertagande av EU:s beslutsfattandeprocess. Fossilbränsleintressen och prioriteringar genomsyrar alla politiska institutioner”, kommenterade Corporate Europe Observatory i Bryssel då denna nyhet släpptes.
Eller som att de tre ryska energijättarna Gazprom, Rosatom och Lukoil via dotterbolag, så kallade joint ventures och lobbyorganisationer stämt möten och bearbetat EU-tjänstemän för att gas och kärnkraft ska inkluderas i taxonomin.
Ingen annan näringsverksamhet har sådana resurser att påverka. Den gör allt den kan för att bromsa grön omställning. På samma sätt som den gjort allt för att stoppa själva insikten om klimatkrisen. Ett halvt sekel av att manipulera och undertrycka. Den köper alla som låter sig köpas, sådana som Olaf Scholz och Carl Bildt.
Mycket pengar står på spel.
Fossiljättarna tjänade under årets nio första månader hisnade 1 500 miljarder kronor.
Utöver privata aktörer finns petrostaterna, länderna som vore ingenting om marknaden för fossila bränslen försvann eller bara begränsades eller beskattades rimligt. Ryssland. Saudiarabien. Qatar. Med flera.
Den här gången tycks Qatar mest varit ute efter att polera sin image som dråpare av migrantarbetare, och efter att få slippa visering till EU. Men nästa gång är det oljan. Och då handlar det om överlevnad.
Under närmaste tiden kommer det politiska systemet att utsättas för ett enormt tryck. Mer och mer så för varje beslut som styr mot förnybart.
Det är i alla fall min tes.
Hur märker svenska parlamentariker av lobbyismen från fossila aktörer?
Beror på vem du frågar.
”Fossila aktörer? Ni menar företag som har utsläpp? Ja, kontakt med den industri som påverkas av EU:s lagstiftning är en naturlig del av mitt jobb. Jag har bara positiva erfarenheter av de kontakterna”, svarar Skyttedal, som menar att företagen sköter sig och förstår politikens uppgift, att den inte förbinder sig till något mer än att lyssna. Och:
”Lobbyisterna från miljörörelsen och närliggande organisationer brukar däremot vara mer intresserade av monolog än dialog.”
Incir poängterar att det är viktigt att vara uppmärksam:
”Som förtroendevald måste du alltid ta reda på vilka du träffar och vilka intressen som ligger bakom.”
Karlsbro nämner detta med Ryssland:
”Mot bakgrund av hur energisektorn ser ut globalt måste man vara medveten om kopplingar mellan energibolag och stater. Det ryska statsägda Gazprom är ett sedan länge varnande skolexempel på hur nära kopplingar det kan finnas mellan business och politik i energisektorn, i detta fall Ryssland som använt gasförsäljning för att främja sina geopolitiska intressen samtidigt som grannländer hotats. Denna insikt bär jag med mig i alla sammanhang.”
Bah Kuhnke:
”Som parlamentariker har jag absolut märkt av deras närvaro. Fossila aktörer, såväl företag som nationer, är välfinansierade och välorganiserade. De använder såväl kontanta mutor, flådiga bjudmiddagar som andra mer eller mindre olagliga metoder.”
Hon återkommer till stramare regler:
”Det är bedrövligt att andra parlamentsledamöter, från såväl höger till vänster, lämnat dörren öppen för den korruption och de mutor som uppenbart förekommer i den politiska miljön. Nu ser vi resultatet av deras naivitet.”
Qatar-skandalen är illavarslande. Inte bara för att den föder en misstanke om att andra symbiotiska föreningar mellan politik och fossilbransch är mer förslagna och aldrig upptäcks. Men kanske framför allt för att att Europas just nu pågående energikris gör demokratin skörare, kanske mer mottaglig. Maktförhållandet är förskjutet.
Det finns en blotta.
Genom den kan vad som helst tränga igenom.
Som att Tyskland bestämmer att man ska köpa fossilgas från just Qatar, för att kompensera den gas som Vladimir Putin inte längre vill släppa genom ledningen. En diktatur mot en annan. Behovet är så skriande att man inte kan ställa krav på demokratiskt styrelseskick, enligt näringsminister Robert Habeck.
Men räkna med att fossila intressen kommer att ställa krav. Och om det inte räcker kommer man göra vad som krävs för att ändå uppnå sina mål.
Följ pengarna, brukar vara en klok rekommendation. Vad gäller klimatpolitik blir det helt nödvändigt.
Qatar-skandalen visar oss var gränsen går.
Ingenstans. Den finns inte.
