Ingen vet heller vad Moderaternas motstånd mot en grönare ekonomi egentligen beror på, moderat ovilja att styra näringslivet har mer med den stödjande kretsen av näringslivs toppars ideologi att göra, än partiets kommunala bas och dess behov. Men även moderater behöver ju en ren energi och en jord utan klimatkaos. Statsbärande partier gömmer motsättningar i samhället genom att föra in dem under ”realpolitikens” bur. Driver du en ”minoritetsfråga” hotar du ”sammanhållningen”. Kvar blir en låtsaspolitik som borgerliga statsvetare kallar för att vinna ”mittenväljarna”. Men det finns ingen mitt i ett samhälle. Det finns bara en massa motstridiga motsättningar och intressen, det finns könskamp och klasskamp och rädda jorden-kamp som går genom olika sociala lager och positioner och som samlas på olika sätt i ideologier som bottnar i väldigt djupa sociala intressen och ekonomiska maktförhållanden.

Liberalismen kommer inte från arbetarkampen. Antirasismen kommer inte från kristdemokratisk medelklass med samvete, den kommer från människor som utsätts för rasism. Feminismen skapas inte i bolagsstyrelserna, den kommer från arbetarrörelsen och socialisters misslyckande med ordet jämlikhet. Och självklart kommer inte kampen för ett mänskligt arbetsliv med lika lön och lika möjlighet att få utvecklas genom jobbet, från en ägande klass utan från golvets irritation över ett arbete som blivit ett fängelse. Ideologierna bottnar i tunga steg i trappuppgångar och i välkrattade garageuppfarter.
Just därför blir statsbärande partier, denna eviga tvåpartidröm, detsamma som politikens förlust mot en teknokratisk övermakt. Den som bäst hanterar fraktioner och maktgruppernas interna spel, den som bäst gör en politik som låtsas vara för ”alla” får makten. Men det betyder också att förändringen blir ett problem, att reformismen dör och att varje frihetssträvan bromsas upp av något som är viktigare för teknokratin, nämligen vad som är ”bra” för ekonomin. Ger jämlikhet verkligen bättre vinster? Ger en trygg pension verkligen bäst investeringsklimat? Ger gröna investeringar lika mycket jobb som kolskitiga?

Mona Sahlin sa att ”Alla ska med”. Det är att döda ett parti. Reinfeldt har försökt hävda att han ”lyssnar och lär och talar med alla människor” för att sedan kunna göra det som måste göras. Bäst för alla. Det är antingen hyckleri eller att döda ett parti genom lealöshet (vilket väl är det han är påväg att göra just nu). Samtidigt: Löfven pratar om näringslivets behov som en paradgren för att vinna röster från människor som inte delar hans vision om ett – så småningom – jämlikt samhälle. De statsbärande partierna är helt enkelt dålig demokrati. Vi behöver partier som slåss envetet och oblodigt för det de tror är viktigast. Stoppa förstörelsen av gemensamma sektorn (V). Grön skatteomställning (MP), utbilda arbetslösa (S), tvinga fram jämställdhet med lag (Fi) och självklart behövs en borgerlighet som vågar stå för sina särintressen. Regeringsfrågan handlar sedan om öppna samarbeten, villkorade avtal, sådant som medborgare kan se och reagera på, i motsats till det som händer inom en stängd rörelse eller en moderat pr-bunker.

Jag vet att borgerliga ekonomer och ledarsidor kommer ojja sig över en regering bildad med flera små partier och öppna motsättningar. Det påstås inte vara ”bra för landet”. Egentligen menar de ”bra för det rådande”. Eller ”bra för ekonomin” precis som om ekonomi hade något värde annat än samhällets behov och medborgarnas framtidsdrömmar.
Sverige är kanske på väg bort från ett tvåpartisystem, det betyder inte att vi är på väg bort från klassmotsättningar eller ideologiernas död. Det betyder att vi börjar ta dem mer på allvar.